Kyskhetsbältet glittrar och pumpar i takt
Refrängen kör jag naken i mitt mellobidrag
Inte för att vara överdrivet melodramatisk, men det här är mitt officiella bidrag till Melodifestivalen. Mitt inofficiella bidrag var mest viralt ploj, en folklig hundvissla, det här är trojansk elitism. Och nu är vi äntligen live, i rummet man gör de riktiga pengarna? Folkföraktskrypto? Det känns palliativt. Jag är nervös, men det är nog bara bra. Ballongerna är så vackra. Sluta aldrig vifta med armarna. Musik ska byggas utav glädje och hat! Att dö ska vara en schlager, det har jag alltid sagt.
Det är nu det händer. Versen inleds exakt såhär. Jag gör ett handhjärta som betyder att ni ska öppna era hjärtan och hjärtrösta av bara satan. Jag lärde mig göra perfekta handhjärtan när jag studerade pantomim i Paris 1919 (nyckeln är att fokusera på tomheten). Jag sjunger den första biten ganska monotont. Monotont, men snabbt. Det är så många ord som ska hinnas med! Min röst är egentligen usel. Jag är tondöv, men känd från TV. Jag har varit på TV med jämna mellanrum sen jag sålde min själ till Ingmar Bergman eller Lennart Hyland, jag minns inte riktigt, jag har alltid varit trolös, lillgammal. Jag bytte själen mot skattepengar. För den lite yngre, medelålders publiken är jag mest känd från sociala medier, i mina reels imiterar jag dödsrosslingar. En rossling, en rossling till, en till rossling. Jag är barfota. Jag har bockfot, jag skojar bara, men jag har tre bakgrundsdansare som symboliserar kulturen. Den svenska kulturen. De har fria tyglar, de bär sig själva. Själv bär jag en klänning av kött, om ni undrar vad det är som luktar. Om ni undrar vad det är som luktar så gott! På mitt huvud: en röd basker sydd av en hund.
Jag har dessutom en liten kör som består av neurotiska dissidenter. Att de visade sig vara kastrater var bara en bonus och inget vi aktivt letade efter. Nästan alla är kastrater nuförtiden. Ja, ja, fokus!
Den här videon som loopar bakom oss ska föreställa våldsvågen. Den är medvetet abstrakt, ta det lugnt. Den är under kontroll, så som bara abstrakt konst kan vara under kontroll. Så som i himmelen. Den går inte att missförstå. Det är lite karibiskt tema på produktionen, som ni säkert hör. Annars föredrar jag när soundet är svårdefinierat, vän av ordning minns att jag uppfann punken, men när fan blir gammal blir hon skabrös. Själva melodin följer slaviskt schlagerns chockdoktrin. Jag har inte skrivit text och musik själv, men de kinesiska barnen som gjort det har verkligen förkovrat sig i min tidigare produktion. Det hörs tydligt. Mitt management anlitade inledningsvis ett gäng inhemska barn, men de åkte ironiskt dit för barnpornografibrott. Då fick det bli plan B. Inte optimalt kanske, men för mig är det viktigt att kunna stå för min musik, från ax till limpa. Den här låten är en cirka tre minuter lång, lagom grov limpa. Man ska inte skita där man äter. Alla ska kunna stå för min musik. Vid slutet av dagen är huvudsaken att text och musik skrivits av människor. Jag är en människa, i brist därpå en annan, lite billigare människa. Och så vidare. Senast jag kollade var kinesiska barn människor. De fick tyvärr inte plats i green room.
Nu är första versen snart slut. Jag sjunger med lite mer inlevelse, som ni säkert hör. Snabbare och snabbare. Alla får texten i brevlådan sen, som en del av antologin ”När krisen konserveras”, så njut bara av åkturen. Det är lite tråkigt att ni spänts fast i era stolar, såklart, men det blir mer rättvist så. Ni kan ju fortfarande röra armarna, och tappar man sin ballong får man en ny av personalen! Stomipåsarna töms smidigt under de förinspelade inslagen. Det ser rätt kul ut här från scenen; tusen kyskhetsbälten som glittrar, som pumpar i takt med musiken.
Snart kommer ett instrumentalt break under vilket jag ska framföra en hisnande koreografi som förhoppningsvis appellerar till hela familjen. Sen kommer klädbytet. Eller klädbytet och klädbytet, jag ska ta av mig köttklänningen och baskern. Refrängen kör jag naken. Den går såhär. Det här är refrängen. Som en fotbollsramsa. En kampsång? Den är politisk på ett sätt som är helt perfekt i sin uddlöshet. Jag rimmar exempelvis konträr på reaktionär på kär. Det handlar om rikets säkerhet. Jag har tagit på mig en skidmask nu. Det är viktigt med syntolkning. Och jag har plockat upp en flagga som symboliserar något vagt, men hemskt. Min subtilt inverterade sex appeal kommer förhoppningsvis efterapas på skolgårdar långt in i september. Det är målet. Äntligen en sommarplåga som sprider sig apatiskt. Äntligen ett örhänge som fungerar likt aska.
En minut kvar nu. Jag sjunger mig igenom Antabus. Jag ska vara helt ärlig. Jag ska visselblåsa. Jag ställer upp för att återuppliva min koagulerade karriär, absolut, men det är även konfys propaganda. En ny typ av hypnos finansierad av den ytliga staten (ej att förväxla med den djupa staten). Att figurera i det här sammanhanget är inget jag skäms för, men jag hade naturligtvis aldrig valt det, om min ekonomiska situation sett annorlunda ut. Då hade jag valt heroin och playback.
Andra versen har börjat för längesen. Nu blev det nästan som en ballad. Sjukt va? Det är på modet. Att en låt innehåller flera olika genrer. Man hugger av halsen på en brygga så växer det ut två stick. Om jag inte vinner hela skiten så vill jag bli diskvalificerad. Jag har hört att det är perfekt reklam, sen kan man huvudstupa ge sig in i lobbyismen. Förlåt, vi säger inte reklam här, vi säger välgörenhet. Jag är faktiskt tacksam över möjligheten, att få nå ut brett med det här obegripliga, bakom svamlet antagligen hemska, budskapet. Jag ville ha en låt som var glad, enkel och snygg. Vi fick möta produktionen halvvägs. Jag ville spela schack med döden på scenen. Jag ville få upp pulsen. Jag skulle inte kalla resultatet censur. Kompromiss snarare. ”Allt med en puls” är ett förminskande uttryck och det är därför bidraget heter så. Det där var andra versen, det här är andra refrängen.
Nu är det nästan bara tonartshöjningen kvar. Den kör jag a cappella samtidigt som slaktkroken viras ner och mina dansare och kastrater hakar fast det rostfria stålet i ryggraden. Vi fick stryka korsfästningen, en budgetfråga. Tonartshöjningen är det sista som överger människan. Det måste gå att sänka den konstnärliga ribban ytterligare. Vi behöver ett folk för allt opium, det finns alldeles för mycket opium.
