Missnöjet mot Trump behöver få en riktning
Just nu är det få som orkar protestera
Hur sker en katastrof? Omstöpandet av USA till en högerextrem autokrati händer överallt och på en och samma gång. Redan de första veckorna efter Trumps tillträde är den nya regimen inpå huden:
En granne som leder ett kulturdiplomatiskt musikprojekt finansierat av utrikesdepartementet förlorar plötsligt tillgång till portalen som betalar ut deras pengar. Ett sjukhus för veteraner i Virginia rensar bort affischer som välkomnar queera patienter och personalen instrueras att ta ner regnbågar från sina dörrar. En läkarsläkting i Indiana får samtal från papperslösa patienter som avbokar sina tider i skräck över att kliniken inte längre är säker, och hennes kollega, en endokrinolog, varnas av sina chefer att avdelningens mejlkorrespondens kommer att genomsökas på ord som ”transvård”.
National endowment for the arts, motsvarande svenska Kulturrådet, avbryter den öppna ansökningsperioden och meddelar att de inte längre kommer ge pengar till projekt som kan kopplas till DEI, diversity, equity, and inclusion. De efterlyser i stället ansökningar som firar 250 år av USA.
Något sådant kommer vi aldrig publicera, säger en bekant som är redaktör på ett av de många mindre förlag och tidskrifter som i hög grad är beroende av dessa bidrag. Hon planerar att flytta till Frankrike. North Carolina har ännu inte hämtat sig från stormen Helene och i Los Angeles härjar historiska skogsbränder – samtidigt hotar Trump att lägga ned den myndighet som rycker ut vid naturkatastrofer.
I februari hölls ett panelsamtal om en antologi vid namn ”After accountability” i en fullsatt sal på Poetry Project i Manhattans East Village. Boken tar en kritisk titt på hur grupper på vänsterkanten handskas med konflikt, inte minst utifrån de många organisationer och grupperingar som föll isär i kölvattnet av 2020 års intensiva verksamhet, trauma och stress.
Stämningen är rastlös, publiken skruvar på sig
Kontentan av diskussionen var pessimistisk: de verktyg som finns till hands för att lösa stridigheter och reparera relationer fungerar sällan i praktiken.
Åtminstone två av talarna, som tidigare varit flitigt anlitade medlare, berättade att de i princip slutat med konfliktlösning. En har vänt sig till psykoanalysen i stället. En rörelse inåt, i någon mån bort från det kollektiva. De är fortfarande involverade i politiskt arbete, men alla är så trötta. Stämningen är rastlös, publiken skruvar på sig. Trump och den nya regeringen nämns inte vid namn.
Många artiklar har jämfört 2016 års mobilisering med dagens landskap. För åtta år sedan var den nye presidenten på allas läppar vart man än gick. Donationerna vällde in till civilrättsförbunden, och många organiserade sig för första gången lokalt. The women’s march 2017 drog miljontals deltagare landet över och samlade både mittenvänstern och progressiva. Det fanns en utspridd känsla av att om bara Trumps buffliga, kriminella natur gjordes uppenbar skulle det vara nog för att stoppa hans ambition att riva upp demokratiska normer och institutioner. ”Vad naiva vi var då”, säger en vän som är aktivist inom Jewish voice for peace. Som om det var Trump själv som var problemet, en anomali.
Åtta år senare har de mäktigaste Demokraterna inte märkbart ändrat sin strategi. Som M. Gessen noterade i New York Times agerar de fortfarande som om det är nog att hytta med pekfingret och säga ”sådär kan du inte göra” – när Trump uppenbarligen kan göra precis så. Under den första mandatperioden hade han ännu inte lagt hela det Republikanska partiet för sina fötter, men i dag är de delar av administrationen som då höll honom tillbaka borta. Gessen, som länge bevakat Putins Ryssland, skriver att ett framgångsrikt motstånd kräver konkreta idéer, en politisk vision bortom personen Trump.
De protester som syns i dag handlar inte heller främst om Trump (även om de ibland riktar sig mot Elon Musk), utan oftare just om specifika idéer. I Los Angeles tågar ungdomar ut ur skolorna flera dagar i rad i protest mot hotet mot invandrare. I New York demonstrerar hundratals för transungdomars rätt till vård. Universiteten fortsätter att vara centrum för aktivism mot USA:s finansiering av Israels folkmord.
… bred mobilisering kräver något slags infrastruktur som kan omsätta massans slagord till politik
De här frågorna råkar dock vara sådana många Demokrater vänt ryggen under valrörelsen och efter Trumps seger. Samma Demokratiska politiker har redan misstänkliggjort Palestinarörelsen i 17 månader – och på så vis lagt grunden för de politiskt motiverade utvisningar som nu börjat med gripandet av Mahmoud Khalil, en Columbiademonstrant med permanent uppehållstillstånd som inte misstänks för något brott.
Allt detta har effektivt drivit en kil in i den breda vänstern, och tanken på att liberaler och progressiva tillsammans skulle marschera i protest mot Trump är i dag nästan skrattretande.
Forskning visar att 3,5 procent av befolkningen (i USA ungefär 12 miljoner) måste aktiveras för att utgöra ett effektivt politiskt motstånd. Men även bred mobilisering kräver något slags infrastruktur som kan omsätta massans slagord till politik, och i ett land med bara två partier finns det inte så många olika vägar till den strukturen.
Uppskattningsvis 15–26 miljoner deltog i Black lives matter-demonstrationerna – ändå är de praktiska resultaten av detta engagemang få, som Keeanga-Yamahtta Taylor har påpekat. ”Vi saknade verktygen för att dra nytta av folkrörelsen,” säger hon i en podcast. Kanske kan Demokraterna verkligen klara sig utan den progressiva intelligentian och dess aktivister. Åtminstone tror partiledningen det. Men något slags vision bortom ett abstrakt anrop på demokratiska principer och respekt för institutioner krävs.
I februari började en bodega i Bronx sälja ägg styckvis. Fågelinfluensan har gjort hela kartonger så dyra att många inte har råd att köpa dem. I handelskrigens USA kommer frukosten snart inte vara det enda som smärtar i plånboken, och vart kommer folk då vända sig med sitt missnöje? Det är en explosiv fråga. År 2025 hör jag folk prata om äggpriserna oftare än de pratar om Trump.
Kira Josefsson är skribent och litterär översättare,bosatt i New York.
Café Bambino: ”Att ta hand om barn är så oerhört tråkigt”
