Vi pussar varandra på kinderna och gråter
Norooz är ett nyår som visar att nåt nytt är på väg
Jag har hatat alla nyårsaftnar jag firat i Stockholm. Smällar, champagnekorkar som ligger utspridda i slasket på trottoarerna, de vinglande, brölande grupperna av fulla män. Snön som virvlar ner i kragen, att bli knuffad runt på Mosebacke och somna i småtimmarna med hjärtklappning utan att ha tvättat bort sminket. Eller sitta på en middag och desperat greppa efter förnyelse och omskapande. Det finns ingenting i Sverige mitt i vintern som får mig att känna att något nytt är på väg. På vårdagjämningen får jag en andra chans. Ett nytt år som kännetecknas av knoppar, pånyttfödelse och solens återkomst.
… vi sitter i sex olika länder och dukar upp örtigt ris och fisk
I mitt första minne av norooz är jag åtta år och vi hälsar på släkten i Kanada. Efter många försök att hålla ögonen öppna har jag till slut slocknat i soffan i min nya, vackra klänning. Den med rosa glitter som min moster har sytt. Jag är en sovande prinsessa. Plötsligt väcks jag av hundra pussar och glada rop, musik och kramar, äldre kusiner som trycker sedlar i mina händer, tårar på släktingars kinder som gör mig blöt i ansiktet. Klockan är fyra på morgonen och det nya året har kommit. Jag dansar några varv så klänningen virvlar innan jag går och lägger mig.
Norooz firas av över trehundra miljoner människor världen över – iranier, kurder, balucher, afghaner och hazarer för att nämna några. Det är en uråldrig tradition som levt kvar från långt innan gränserna drogs och splittrade folkgrupperna. Tolvslaget inträffar på vårdagjämningen, i den exakta stunden då natten är lika lång som dagen. Det gör att var i världen du än befinner dig, kan du ringa din älskade på andra sidan jorden och önska ett gott nytt år. Och det behövs, för avstånden är långa. I Stockholm har våren knappt börjat i slutet av mars. Men när min mormor levde kunde hon få vilket rum som helst att dofta blommor, genom att komma in i det.
Min mormor dog för många år sedan. Inte heller mostern som sydde den vackra klänningen lever längre. I min favoritfilm ”Gabbeh” hade huvudkaraktären en blå klänning med paljetter på, det vackraste jag hade sett. Exakt en sån sydde min moster till mig, aabi mesle aasemaan. Min morbror, som hade den vackraste rösten jag hört, dog för två år sen. Varje år läggs några sorger till i den innersta hjärtkammaren. Är det därför släktingarna gråter på tolvslaget? Eller handlar det om avståndet?
På norooz gör vi något som heter khaanetekooni. Det är en vårstädning, kan man säga, men betyder egentligen att vi skakar hemmet. Samtidigt passar vi på att skaka hjärtat också. Släppa gamla bitterheter och gräva ner stridsyxor. Några dagar innan nyåret hoppar vi över eldar för att låta lågorna slicka det vi inte vill ta med oss in i det nya året, men också för att få kraft av elden. I själva nyårsögonblicket är vi hemma med våra egna familjer, först efteråt sluter vi upp med andra nära och kära. Vi går från dörr till dörr och besöker släkt och vänner i tur och ordning, äldst till yngst. Tar med oss bakverk och nytryckta sedlar till de yngsta.
… när jag sträckte fram min lilla gåva såg de närmast skräckslagna ut
Eller så gjorde de i Iran, min familj, innan de kom till Sverige, Österrike, Kanada, USA, England. Nu tar vi i stället bilder på vår haftsin och lägger upp i kusinernas gruppchatt. Ringer videosamtal för att få pussa kusinbarnen genom skärmen. Ler med tänderna mot mobilen för att gå in på toan och torka bort tårarna så fort vi lagt på.
Min släkt har spridits ut över tre kontinenter. Krig, revolutioner och imperialismens långa svallvågor har gjort så att vi sitter i sex olika länder och dukar upp örtigt ris och fisk, sätter på en nedräkning på en iransk tv-kanal och gör oss redo att välkomna det nya året.
Förra året bodde jag på Södermalm och hade en låda baklava över från en inflyttningsfest. Jag knackade på hos grannen, ett arkitektkontor, och först ville de inte ens öppna dörren utan skakade på huvudena genom glasrutan. När jag insisterade och sträckte fram min lilla gåva såg de närmast skräckslagna ut. Det är inte här norooz hör hemma, utan i bergen i Kurdistan. På de dammiga gatorna i Ahvaz. I Tehran, föroreningarnas gryta där 18 miljoner människor firar. På platser där grannar inte är rädda för varandra, där den soldyrkande högtiden är en våg som sveper genom städer och byar, som fyller gator med vårblommor och nya kläder, som gör att dörrarna står på glänt. Inte på den här ön som är avgränsad till mammas lägenhet där vi samlas, vår lilla familj. När man firar något som majoriteten runtomkring inte ens känner till, får man en känsla av att leva i en parallell verklighet. Där traditioner måste förklaras och översättas snarare än delas och upplevas.
… många i min närhet som inte brukar fasta har valt att göra det
Min mamma har alltid gråtit när det nya året kommer. När jag var liten förstod jag inte varför, även om jag kunde ana att det hade med längtan att göra. Nu gråter vi tillsammans, men av olika anledningar. Jag längtar till en förnimmelse av något jag inte känner till. Hon, den första generationens invandrare från Iran, längtar hem. Men trots att hon och andra som hon inte valt — snarare tvingats — lämna sina hem, står de där hemmen kvar. Hemlandet går i många fall att återvända till, doften av jord efter regnet går att uppleva igen. Hur ska det då vara att fira en högtid i ett land som inte bara tagits ifrån dig, utan förintats och blivit till ruiner?
Norooz handlar om pånyttfödelse, men när vissa liv tillåts börja om medan andra slocknar under hänsynslösa, grymma händer, blir firandet en påminnelse om lidandet. I år infaller norooz under ramadan, och många i min närhet som inte brukar fasta har valt att göra det. Intentionen för fastan är att skicka en tanke, en bön, ett medlidande till folket i Palestina. Ett folk vars rötter sitter så starka och stadiga i marken att även när husen ligger i ruiner sitter de stadigt fast. På en gata i Gaza har de dukat upp ett långbord med mat till iftar. De har satt upp lampor och dekorationer, skapat en rosa oas mitt bland de förfallna byggnaderna och explosionsdammet. Trots att många av de familjer som brukade fira ihop har halverats eller utplånats totalt, bryter de den första dagens fasta ihop.
Vi samlas hemma hos mamma i år, klockan 10:01 på morgonen kommer det nya året. Jag tar en bild på mig själv i spegeln på mammas haftsin och lägger upp den i kusinernas gruppchatt. På bordet står bilder på min moster, min morbror och min mormor. Vi pussar varandra på kinderna och gråter. Allt börjar om.
