Förbjudet för författare att vara solbrända
Kristofer Andersson skriver om sololjan i tredje delen av serien om strandraggare
”And she takes the tube of suntan lotion from me and squeezes some onto her fingers and then touches herself and motions for me to do the same, and I do.”
Bret Easton Ellis, ”Less Than Zero” (1985).
Jag har aldrig sett en solbränd svensk författare. Förutom Björn Ranelid, men han räknas inte. Det står tydligt i antagningsvillkoren till samtliga litterära samfund att det är förbjudet att vara brunbränd, för att inte tala om vältränad.
Den solkyssta kroppen signalerar motsatsen till kulturellt kapital. En lönnfet och ful poet har, som bekant, alltid närmare till erkännande än någon fåfäng och köttslig.
Så länge som jag kan minnas har kulturvärlden idealiserat genomskinlig vit hud och svaga blodkärl; ett slags latent vinter mitt i juli. Detsamma kan sägas om många nu kända subkulturer, som definieras av två saker:
- Det är tufft att knarka.
- Under alla villkor är det förbjudet att veta hur ett löpband ser ut.
Inte för att jag har något att invända i sak, men framstår det inte som lite gjort?
Liksom grattis, du äter ketamin till frukost och har en gång haft en trekant. Här är din banan.
Just nu ser vi motreaktionerna till 10-talet, denna föga övertygande uppföljare till 80-talets tandblekta yuppieera. De heter saker som ”indie sleaze” eller ”Hedi Boys”, men varför måste alternativet alltid komma i utmärglad och urblekt förpackning? Mer intressant, och därför såklart roligare, vore väl att appropriera det bekymmerslösa majoritetssamhällets yttersta symboler de senaste hundra åren: Sololjan och solbrännan.
Sedan gången på 1920-talet när Coco Chanel av misstag råkade bli svedd på Rivieran har solbränna varit en synonym till lyx, något inte ens malignt melanom tycks kunna bota. Hudförändringarna växte i takt med 60-talets charterturism. Samtidigt lanserades sololjan Hawaiian Tropic, som kapitaliserade på drömmar om vitamin D, trots att oljan bokstavligen var ett hopkok från en sopcontainer i kemiläraren Ron Rices garage i Florida.
Genom åren har sololjan också omfamnats av en grupp som först i efterhand brukar erbjudas bordsplacering i kulturella rum: I fotografen Tom Bianchis polaroidbilder från Fire Island, detta vattenhål för queers på den amerikanska östkusten, glänser männen av olja. Inte i jakt på solbränna, utan som ett sätt att exponeras och existera.
I Morrisseys singel ”The Lazy Sunbathers” från 1994 ligger kropparna insmorda och passiva på stranden medan världen går under: ”A world war was announced days ago, but they didn't know”, mässar han.
Samma apati hittas i Bret Easton Ellis debutroman ”Less Than Zero”, där alla är solbrända, men ingen är närvarande. Solen är ett uttryck för nihilism snarare än rikedom. Jag kan inte tänka mig något mer modernt.
