Lena Cronqvist: En ikon i en svensk samtidskonst
När jag minns hennes konst är det de sadistiska men lekfulla flickorna med rosetter jag ser
Ett litet huvud som sticker upp ur en blomkruka. Giottos sörjande änglar över en lång rad med nakna kvinnofigurer. Varför har några av dem paraplyer? Är det änglarnas tårar de vill undvika?
Lena Cronqvists sista utställning, våren 2024 på Konstakademien, var både humoristisk och lite otäck. Full av gåtor iallafall och nu gråter kanske änglarna för fullt när deras skapare har gått ur tiden.
Utan att överdriva kan man nog kalla Cronqvist, född 1938 och verksam sedan 1960-talets mitt, för en ikon i svensk samtidskonsthistoria. Hennes grävande i de stora svåra ämnena – moderskap, familj, uppväxt, eller ja, livet – har för all del också varit tidstypisk, men många har hunnit se och förundrats över någon av hennes flickor. Med rosett i håret, ibland två nästan identiska flickor, ibland bara en, har de fått utföra handlingar som ibland är groteskt ondskefulla, ibland mer komiska. Sadistisk lek utanför den snäva, gulliga rollen.
När jag ser Lena Cronqvists konst, eller föreställer mig den utan att ha den framför mig, är det förstås dessa flickor jag ser, och en våldsamhet, en orädd kraft. Vilka är de? Vad vill de mig? I skulpturform, som målningar. De är överallt. Irriterande, farliga, roliga. De är naturligtvis inte hela konstnärskapet men har varit dominanta i decennier.
Lena Cronqvist, uppvuxen i Karlstad, studerade först på Konstfack, senare på Mejan, tog sin examen 1964 och gifte sig samma år med Göran Tunström. Ett blivande power couple helt klart, med sonen Linus Tunström, skrivande och konstnärligt skapande, studieresor, växelvis boende på Koster och i New York.
Det är lusten, målarlusten, själva hantverket som är huvudsaken och som alltid lyser igenom.
Borrandet i det egna livet kan vara egocentriskt men också modigt och utlämnande, och hon använde ju sina kriser till något som gick utanför henne själv – som skildringen av psykvården i samband med en förlossningspsykos, av död och förlust i samband med föräldrarnas bortgång, av moderskapets komplicerade tillvaro.
När Cronqvist åren runt 1970 målade sina olika Madonnor, med höghus i bakgrunden, med moderns krampaktiga grepp kring barnet, lika desperat som kärleksfullt, lika tryggt som kvävande, är kvinnorörelsens andra våg på väg att rulla in, det personliga blev politiskt och rollerna skärskådades. Nog kan man utan alltför stor ansträngning se Cronqvist som en konstnär i feministisk fåra, i en frigörande, härlig bejakande anda tillsammans med det där mörka som ingen av oss kommer undan.
Men hur kan det komma sig att det trots detta mörker ofta har varit roligt att se Lena Cronqvists konst? Jag tror att Camilla Hammarström är något på spåren i en recension från utställningen på Waldemarsudde 2020, där hon menar att det hos konstnären finns ”en diskrepans mellan glädjen i utförandet och allvaret hos motivet, vilket ger en säregen laddning”. Det är lusten, målarlusten, själva hantverket som är huvudsaken och som alltid lyser igenom.
Cronqvist använde ofta sig själv som modell, på det vis konstnärer alltid gjort och i några målningar är hon domptören, nästan som en trollkarl som visar att hon kan göra vad som helst. Och det kunde hon ju faktiskt.