Så stor är konflikten mellan stad och land
Det finns viktigare saker än vin, vapen och vargar
Tranås, Kristinehamn och Ånge – det är tre av de 35 kommuner som efter utgången av 2026 inte längre kommer att ha ett Statens servicecenter, alltså ett kontor som samlat Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Skatteverket under ett tak. Besvärligt för hjälpsökande medborgare, men det faller också in i en lång och stadig trend av statligt tillbakadragande från mindre städer och landsbygd. Få saker signalerar svenskt 2000-tal mer än en tillbommad polisstation i en småstad. Mellan 1997 och 2017 minskade staten sin lokala närvaro med 40 procent.
Den uppgiften läser jag i det senaste numret av Statsvetenskaplig tidskrift, som presenterades vid ett seminarium samma dag som nyheten om de bortsparade servicekontoren kom. Det har temat ”Polarisering mellan stad och land”, något som är en stark politisk kraft i många västländer. Tydliga exempel är Brexit eller Trumps USA, där människor i mindre städer och landsbygd ansett sig övergivna av det politiska etablissemanget, och har slagit tillbaka vid valurnorna. Frågan forskarna i Statsvetenskaplig tidskrift borrar i är hur stark den här kraften är i Sverige.
Det korta svaret är: inte så värst – än. Ett skäl är vårt proportionella valsystem, ett annat välfärdsstat och skatteutjämningssystem. Jämfört med 70-talet är skillnaderna i hur stad och land röstar faktiskt mindre i dag. Men, konstaterar man, Sverige är ett land som dras isär demografiskt. På 50 år har landets befolkning ökat med 2,4 miljoner människor men medan en handfull kommuner har växtvärk, har befolkningen i fyra av tio kommuner minskat. Och medan tillgången till offentlig service på ett nationellt plan har ökat, har den i en fjärdedel av kommunerna minskat.
Det senare har SD, som en relativt ny politisk kraft, lyckats exploatera. Partiet växer mer på landsbygden än i storstäder och det tycks också finnas ett samband mellan sämre offentlig service och stöd till SD. Forskningen visar alltså att även om omfattningen inte är lika stor (än), så mobiliserar antietablissemangspolitik också i Sverige.
Problemet är bara att av de unga som flyttar i väg och läser, kommer alldeles för få tillbaka
Så vad är det för missnöje som drar i sär landet? Ja, inte är det politiskt bullriga frågor som gårdsförsäljning, AR-15 eller vargjakt. Det man vill ha är just en fungerande offentlig service. I måndags bar invånarna i Sollefteå syn för sägen, då de gick man ur huse i protest mot planerade neddragningar i sjukvården.
Vård och skola måste funka men det gör det inte utan folk som kan jobba där. Kompetensbristen är en ödesfråga för små och glest befolkade kommuner. Mitt eget hemlän Norrbotten har i skrivande stund 6360 lediga jobb och ont om arbetskraft på reservbänken. Vad ska man göra? Utbilda förstås, en gammal svensk paradgren. Problemet är bara att av de unga som flyttar i väg och läser, kommer alldeles för få tillbaka. Möjligheten att rekrytera högutbildade personer utan anknytning till orten bedömde en av forskarna på seminariet till ”noll”; jag sände då en tanke till alla små orter som kämpar med att skapa ”attraktionskraft” och att ”hamna på kartan”.
En fyrbåk i detta mörker är yrkeshögskolorna, som ofta (vidare-)utbildar lite äldre personer som är lokalt förankrade, man kan tänka sig en 38-åring som redan har hus och ungar som går i skolan. De utbildar sig till ett yrke som behövs på orten och de stannar kvar. Alla älskar yrkeshögskolorna och de har expanderat kraftigt under 2000-talet.
Så vad ska en politiker göra? Statsvetenskaplig tidskrift ger inga förslag men är man sverigedemokrat så är väl svaret ”ingenting”
Men, visar forskarna Erik Nylander och Margarita Chudnovskaya i sin artikel, de utbildningar som av Myndigheten för yrkeshögskolan får tilldelningsbeslut hamnar via ”snabbfotade bolag” allt mer i storstadskommuner. Även om statsvetarna inte har undersökt saken empiriskt, skriver de, så kan man spekulera i om man även i denna bransch ser samma marknadsmisslyckanden som inom skolan, med ”ett överdrivet fokus på billiga och skalbara yrkesutbildningar”.
Med mina ord: här har vi ännu en samhällssektor som riskerar att förstöras av marknadstänkande, där utbildningsföretagens rätt går före människors och samhällets behov. Det är obegripligt att detta självskadebeteende på samhällsnivå bara får fortsätta.
Så vad ska en politiker göra? Statsvetenskaplig tidskrift ger inga förslag men är man sverigedemokrat så är väl svaret ”ingenting”. Om allt rullar på som nu så fortsätter urbaniseringen av Sverige och servicen i glest befolkade delar av landet fortsätter att bli sämre – vilket (än så länge) gynnar SD.
Men om man företräder ett annat parti, eller är en sverigedemokrat som faktiskt vill att landet ska hålla ihop, så är det uppenbarligen dags att tänka nytt – och gärna nu, innan sprickorna som forskarna ser blir större. Kanske låta marknaden ta ett steg tillbaka. Kan kommuner med stora vindkraftsparker få lite mer av vinsten? Fundera på hur kommuner och regioner kan arbeta på andra sätt. Vilken skillnad skulle det till exempel göra om vården blev statlig?
Nej, det är inga små eller enkla grepp. Men en sak är säker: det räcker inte med vapen, vin och vargar.
Fotnot: Statsvetenskaplig tidskrift 2024/5, Tema: Polarisering mellan stad och land. Gästredaktörer: Gissur Ó Erlingsson, Susanne Wallman Lundåsen och Richard Öhrvall.
Kritcirkeln: Barn på scenen, på vinden och i minnet
