Kameran fortsatte rulla utan att någon ingrep
”Americas next top model” är min kultur på gott och ont
Netflix senaste bakomdokumentär heter ”Reality check: Inside America’s next top model” och försöker i tre delar reda ut ett av vår tids stora reality- och därmed populärkulturella fenomen.
ANTM är idén som tog Tyra Banks från supermodell till showrunner tillsammans med producenten Ken Mok. Programmet hade premiär 2003 när reality fortfarande var nytt och under sin storhetstid visades programmet i 170 länder, nådde en publik på runt 100 miljoner, och lever fortfarande kvar. Inte minst genom klassiska memes med en rasande Tyra Banks som vrålar “We were all rooting for you” och sinnesstämningen ”smize”.
Tyras uttalade mål var att utmana modeindustrin hon själv vuxit upp i och skapa inkludering genom att blanda modevärlden med format som ”The real world” och ”American idol”. Svarta och latinamerikanska deltagare fick plats, och senare även plus size-modeller, korta (lol) och en deltagare med vitiligo. På pappret är det väldigt progressivt. Modellen som karaktär är dessutom tacksam att plocka isär och därför perfekt för reality, ska det visa sig.
Till juryn rekryterades Miss Jay och Jay Manuel, en queer konstellation som i sig bröt mot tv-normer. Men dokumentären visar också hur snabbt ideal och vänskap kan kompromissas bort. Mot tittarsiffror är ingen oumbärlig, det framgår när man väljer att avskeda båda Jay:sen och den neutrala straighta domaren Nigel Barker. Ett beslut som enligt Tyra och Ken kom från beslutsfattarna högre upp. Det kommer med åren att märkas hur lite edge Tyra Banks på egen hand har utan männen hon byggt sin personlighet på.
Intresset för att återbesöka ANTM väcktes under pandemin, när en ny generation upptäckte programmet och reagerade med chock. Klipp spreds på Tiktok där tittare undrar hur det kunde gå från rätt normala editorials till etnicitetsbyten aka blackface (ett koncept som återkom i en senare säsong). Se ut som en hemlös med faktiskt hemlös människa som rekvisita. Spela sexig skottskadad när det är känt att en av deltagarnas mamma blivit skjuten. Allt för att underhålla. I dokumentären hänvisar man många gånger till att tiden var sådan, den sistnämnda utmaningen tar Ken Mok dock fullt ansvar för. Ibland erkänner Tyra misstag, men återkommer oftast till att hon inte visste bättre.
Som försvar för de smaklösa utmaningarna säger Tyra: ”Det var ni som publik som krävde den eskalering som programmet bjöd på”, och hon har inte helt fel. Men det är lite slappt, med tanke på att en stor del av oss som satt bänkade varje vecka just kommit hem från fritids.
Känslan jag får när jag ser de tidigare deltagarna träda fram så många år senare är lite som i slutet på Eminems samtal till det sjuka fanet Stan, som just kört av vägen med sin gravida fru i bagageluckan: It was you, damn.
För första gången blir dessa kvinnor verkligt kött och blod.
Det mest drabbande återbesöket gäller Shandi Sullivan. I programmet klipptes hennes Italienresa som en otrohetsskandal. ”The girl who cheated” blir hennes epitet. I dokumentären beskriver hon något annat: ett sexuellt övergrepp där kameror fortsatte rulla utan att någon ingrep. Att hon sedan tvingades ringa sin pojkvän och berätta som en del av hennes karaktärsbåge är nästan outhärdligt att se i dag.
Journalisten Sophie Gilbert skriver i boken ”Girl on girl” om tough love-kulturen som gjorde den här typen av tv möjlig: ”När din fysiska kropp är det enda som står mellan dig och materiell rikedom, varför vara sentimental över vad som händer med den?”. På många sätt var ANTM bara en föraning om hur tillvaron framöver skulle bli även för oss dödliga.
Det gör mig både ledsen och glad att se tillbaka på ANTM – det är min kultur, på gott och ont. Men är det något jag verkligen inte behöver se, vilket Tyra hintar om, så är det en säsong 25.
Detta är varken det första eller sista vi får höra från tidigare deltagare. Några har redan uttalat sig om sina egna erfarenheter på sina sociala plattformar och genom poddar (Lisa D’Amato, Adrienne Curry, Erin Wagner), och fler blir det nog nu när dokumentären är ute och någon äntligen lyssnar.
Ayan Jamal är kulturskribent.
