Snövit är ett spöke – precis som hela USA
Efter Trump finns inget land kvar att återupprätta
”Snövit” är ett spöke som hemsöker de amerikanska biograferna 2025, en själlös vålnad av sin förlaga från 1930-talet.
Allt är som förut: de datoranimerade mardrömsdvärgarna visslar på väg till diamantgruvan, den onda styvmodern kacklar i sin magiska spegel och Snövit kysser den vackre prinsen. Men filmen saknar liv och energi, och den där obehagliga känslan av att bevittna något som inte är mänskligt men som bär människokostym infinner sig direkt.
Inte helt förvånande har den floppat.
I krishanteringen har Disney kastat Snövit själv, Rachel Zegler, till vargarna. Zegler, som uttalat sitt stöd för ett fritt Palestina, anklagas i branschtidningen Variety för filmens misslyckande, på grund av hennes kontroversiella personlighet. I medierna har hon ställts mot israeliska Gal Gadot, som spelar styvmodern och är en före detta IDF-soldat, som anordnade filmvisningar med israelisk propaganda efter 7 oktober.
Och visst är berättelsen lockande: Den onda israeliska styvmodern mot den propalestinska Snövit, en kamp som utspelar sig både på duken och i medierna. Men sanningen är att filmen ”Snövit” helt enkelt är tråkig, gäll och ful. Gal Gadot blir på något sätt filmens fokus för att hennes urusla skådespeleri åtminstone känns levande.
Allt detta utspelar sig i ett land som på bara några veckor förändrats i grunden. Den amerikanska rättssäkerheten, demokratin, kulturen och ekonomin har alla på utstuderade sätt utplånats. Varje dag blir sådant som tycktes omöjligt i går en del av vår nya verklighet. Institutioner som byggts under hundratals år rivs ner på en eftermiddag. De kommer aldrig att gå att återbygga inom ramarna för det som alldeles nyss var USA.
Det är ett nytt land vi befinner oss i.
För de flesta av oss är detta nya något vidrigt, en avgrund som öppnar sig varje dag, en mardröm. Men det är något helt nytt. Donald Trumps väljare fick sin revolution.
”Hur fan kunde någon ens rösta på Trump?” Jag brukar tänka på Borges novell ”Lotteriet i Babylon”: I Babylon hålls ett lotteri med några få vinster. Det är ingen succé, men så införs straff parallellt med vinsterna, och sedan högre vinster. Så småningom blir det olagligt att inte ställa upp i lotteriet, förutom för eliten, och till slut omfattar lotteriet hela samhället.
Trump är idén om att det går att vinna i lotteriet. Du snurrar på ett hjul med fruktansvärda straff men också en och annan högvinst. Självklart är lotteriet riggat. Du vet att lotteriet är riggat, men alternativet är att inte snurra på något hjul alls, att acceptera att nu är det så här.
Vi kan inte ens förvänta oss att Demokraterna ska återställa det som Republikanerna ställt till med
Demokraterna har sedan Clinton, och ännu mer efter Obama, blivit partiet som säger åt väljarna att det här är så bra det kan bli. I de senaste valen har Demokraterna blivit ett spökparti, en ideologiernas vålnad som vill väljas på gamla meriter men som inte tror på sin egen meritlista längre.
Vi kan inte ens förvänta oss att Demokraterna ska återställa det som Republikanerna ställt till med. Ingenting kan röra sig utan de stora donatorernas medgivande och det finns alltid tillräckligt många demokrater för att rösta emot ett eventuellt framsteg.
Det är omöjligt för en av Demokraternas väljare att föreställa sig att få allt, på det sättet som ytterhögern just nu får allt i USA. Demokratiska väljare har uppfostrats i att inte kunna förvänta sig något. Det är faktiskt jättesvårt (och dyrt) med sjukvård åt alla, barnomsorg vore helt orimligt, och högre minimilön, vadå vill du ha en ponny också?
Och visst, det är svårare att bygga än att riva ned. Men Demokraternas USA har hamnat i ett limbo.
Aaron Sorkins vidriga tv-serie ”Vita huset” fyllde västvärldens liberala hjärnor med gröt och lurade en generation av självidentifierade särbegåvningar att det största man kunde göra i politiken var att kompromissa. Demokraterna har gjort kompromissen till sitt riktmärke. Det här är vår idé, men om du har en annan så möter vi dig på halva vägen.
Och med mitthögern på ena sidan och tokhögern på den andra har vi förflyttat oss i samma riktning – men bara med lite olika hastighet beroende på sammansättningen i parlamentet.
I det senaste valet var det ingen som kunde ge ett konkret svar på hur Kamala Harris vision för USA såg ut. Hon kampanjade som en negation till Trump, eventuellt bara en proffsigare och trevligare version av samma sak. När det gällde aborträtten, ett slut på folkmordet i Gaza, sjukvården och andra stora frågor som väljare faktiskt bryr sig om så fanns det aldrig en konkret plan. Men hade det inte varit bättre att bo i ett spökland som liksom bara utspelar sig, i stället för i Donald Trumps samhälleliga avfallskvarn. Jo, självklart. Men Demokraterna har blivit ett politiskt väntrum, en politik som pågår men aldrig riktigt händer.
Allt hade varit bättre om Kamala Harris hade regerat just nu men ingenting hade förändrats och en Trump eller Vance med en levande idé om USA hade enkelt besegrat henne i kommande val. Det Trump gör nu är unikt men vägen som har lett honom dit är utstakad av både Republikaner och Demokrater.
De amerikanska städerna hemsöks även de av oinfriade löften om framtiden. San Franciscos paradgata Market Street är sedan länge en spökstad av stängda butiker med skyltarna kvar. Ingen politiker (alla här är demokrater) har någon vision om hur man kan få staden att leva igen. Alla ropar på tvångsvård, hårdare straff, fler poliser, som om folk skulle sluta beställa allt på Amazon om det inte fanns missbruk eller synlig hemlöshet. Trumps politiska idé å andra sidan, är en sorts destillat av den amerikanska folksjälens lägsta impulser. En nyckfull fascism där vem som helst kan hamna i skottgluggen. Men i klassisk fascistisk anda lovar Trump fart, riktning, kraft. Löften som han onekligen har levererat.
När Walt Disney Productions 1937 färdigställde ”Snövit och de sju dvärgarna” var den ett tekniskt underverk. Den första animerade långfilmen att produceras i USA, en genreskapande bedrift och modellen för en Disneyfilm. Under de följande 60 åren skulle Disney terraforma den amerikanska fantasin med tillrättalagda sagor i färgglada förpackningar som Disney gjort till sina. Bokstavligen gjort till sina: Varumärkeslagstiftning har varit företagets egentliga bedrift.
I USA är Disney både en del av den nationella mytologin och en verklig fysisk kultur. När amerikaner åker till någon av Disneys nöjesparker säger de att de ”åker till Disney”. Att vara Disneyintresserad, ”Disney-adult” som vi brukar kalla dem, är en enorm subkultur som samlar allt från konservativa kristna familjer till gothbögar med vänstersympatier. Disneys drömvärld sträcker sig bortom socioekonomisk tillhörighet eller kulturella värderingar. Att åka till Disney är att åka till ”världens lyckligaste plats” och med Musse Pigg-öronen på är alla lika inför biljettkontrollanterna, så länge man har investerat i rätt åkband.
Det har varit svårt för Disney att göra fel med en så hängiven församling bakom sig. Och de senaste tio åren har stort fokus lagts vid nyinspelningar av deras animerade klassiker med riktiga skådespelare. Trots grälla green screen-miljöer vilar det något färglöst över hela denna IP-karaoke.
Om det finns ett efter Trump så är det inte längre inom ramarna för det USA som var
Hur många gånger kan man återvinna det förflutna innan det har tappat all smak? Den amerikanska filosofen Nancy Fraser skriver om ”kannibalkapitalismen”, ett ekonomiskt monster som äter upp sin egen kropp. Uncanny valley-versionerna av Disney-klassikerna är just detta: De äter upp de minnen som är deras själva förutsättning.
”Snövit”-floppen sker i en filmbransch som aldrig återhämtade sig efter covid, där publiken sviker och arbetarna strejkar. Med AI kommer det bli billigare att skapa effekter och animation, samtidigt som budgetarna lär krympa. Hollywoods glansdagar är över och det går inte att skylla på en propalestinsk Snövit.
Tomma affärsgator, filmbolag som slutar producera nya idéer och politiska partier som slutar att drömma: Så ser den perfekta grogrunden ut för den fascism som nu utplånar de sista spåren av det som var bra med USA. Det är en fruktansvärd tid att befinna sig här, som att bevittna en tsunami i ultrarapid.
Om det finns ett efter Trump så är det inte längre inom ramarna för det USA som var. Vi vet inte hur landet eller världen kommer att se ut om en vecka. Det finns något levande i det, något formbart. Det här är monstrens tid men det måste också vara drömmarnas. Det enda vi kan göra just nu är att drömma ett nytt USA och sedan göra drömmen till verklighet. Det känns både stört omöjligt och möjligare än någonsin förut.
Café Bambino: Pedofilpizza och en alien i Kanye Wests kropp
