Det omänskliga har inte alltid varit deras vardag
Barnen skriver inifrån krigets Gaza
Föreställ dig att du brister ut i gråt – bara för att du får hålla i en penna igen. Detta, efter åtta månader av svält, bombregn och flykt, återges i den nyutkomna antologin ”Här var vårt hus – barns berättelser från Gaza” (Atlas). Jag har jobbat med barn och unga som workshopledare i kreativt skrivande i över ett decennium, men aldrig mött ett så starkt band till pennan. Det är en djupt mänsklig förbundenhet – en korridor mellan kropp, själ, känsla och tanke. Vem gråter över en sådan saknad, om inte den som älskar språk, konst och bildning?
I antologin får vi inblick i tolv barns vardag under ett pågående folkmord. Den bygger på en novelltävling initierad våren 2024 av svensk-palestiniern Amil Sarsour i samarbete med Rezek al-Muza’anan, bosatt i Gaza. Tillsammans med Hassan al-Ghoul och Shorouq Doghmosh samlade de in 113 texter från barn och unga – tolv av dessa fick plats i boken. Jag själv, Dima Sarsour och Jasim Mohamed har varit redaktörer.
Till följd av Israels utrotningskrig har barnen varit tvungna att tidigt växa upp och ta vuxenansvar. Barnens långa frånvaro från skolan har bidragit till en försämring av deras utbildningsnivåer. Många barn har haft svårt med grundläggande skrivkunskaper; somliga kunde inte uttrycka sina känslor i skrift, och vissa kunde inte ens skriva en korrekt mening. Kommittén var ändå fast beslutna att fullfölja projektet.
Genom tolv smärtsamt autentiska berättelser vidgar sig öppningen till en apokalyptisk plats på jorden. Ur en äkta flyktings honungsfärgade ögon får vi se läkare kura ihop sig i en korridor full av döda patienter. En storebror som kramar farväl innan den sista solstrålen försvinner. Jag stannar upp i tiden med honom. Varken kanondån eller stridsvagnarnas gnissel hörs när jag läser Farah Habib, 16 år. Bara broderns andetag som söker sin slutliga frihet medan soldater häller kall jord i gropen som de sparkat ner honom i. En lillasyster, en mor och en röd låga. Bombelden som slukade tältet och hans lillasyster Rima. Han ville dö med henne, inte begravas levande.
Vad hade du valt, frågade jag mig själv efter jag läst klart. Går det ens att dö med värdighet när valet står mellan att sättas i brand eller bäddas i sand? Barns berättelser har förmågan att skära igenom de vuxnas retorik, politik och ideologi – raka vägen in våra hjärtan när de tar sin plats i offentligheten. I detta fall: ofiltrerat, sårbart och skoningslöst sant. Man brukar säga att vi kan förstå oss själva genom andra. Men hur ska vi i trygga Sverige göra det när vi speglar oss i en omgivning som slagits i spillror och förvandlats till miljontals skärvor av död, flykt och svält.
… jag tänker på flickan och hennes skrik
Tillgången till mat är knapp. Längs en av Gazas sönderbombade gator letar en flicka efter något att äta. Ett jamande får henne att fokusera blicken på en mager katt som nosar efter föda. Hon tänker: ”hur ska jag berätta för henne att jag vill ge henne mat men att vårt hus har förstörts och att vi nu bor i tält – vi har inte ens mat till oss själva”. Flickan kommer plötsligt på att hon måste hem till sin mamma och hinner knappt ursäkta sig när explosioner hörs. Båda rusar åt varsitt håll. Flickan skriker så högt att världen fylls av hennes skrik. Hon letade efter sin katt men fann ingen där. Hon kunde inte sluta tänka på om katten var död, om den dog hungrig – och om också hon kommer dö, som katten.
Flickan som skriver om kattens hunger heter Malak al-Tarshawi, 11 år. Jag läste berättelsen i tystnad men kunde inte hejda mig från att artikulera orden, för att höra dem. Jag ville skrika ut med henne, så att världen fylldes även av mitt skrik men kom på att det är vad vi har gjort i över 600 dagar. Utan gehör. Jag tänker inte på katten, om den var hungrig – jag tänker på flickan och hennes skrik. Jag vill att de som valt att titta bort och blundat ska känna hennes röst, jag vill att den ska höras och eka i generationer.
När det mest absurda, groteska, blir det nya normala fungerar minnet som en tillflykt till en annan tid – en som var sämre men bättre än denna. Vad berättelserna vittnar om är ett då – med kärlek, skratt och dans, mättnad och glädje – som trots allt lyckas hålla mänskligheten vid liv även hos de mest utsatta. En sorts livboj – en påminnelse om att det bestialiska som barnen och deras familjer utsätts för inte alltid varit deras vardag, fastän de tidigare levt under blockad och ockupation.
Dessa berättelser är inte enbart skildringar av samtiden. De är vittnesmål och skulle likväl kunna användas som juridisk dokumentation – bevisföring i internationella brottsmålsdomstolar, så som i Rwanda och Jugoslavien. Barns berättelser från krig och folkmord är i många fall de enda kvarvarande spåren av hela familjers öden. De kan omvandlas till skönlitteratur, teater och film där barnen får vara aktiva subjekt och inte bara offer. Barnens berättelser kan fungera som underlag för forskning, utbildning och kulturarbete. De blottlägger det mänskliga priset för de beslut som vuxna fattar. Barnens berättelser från folkmordet i Gaza är – och kommer att vara – ett motstånd mot glömskan, fördumningen och förnekelsen.
Ofta får jag frågan om litteraturen kan förändra världen. En av litteraturens absolut starkaste förmågor är att den kan väcka till liv det som är dött – jag pratar inte om de döda, utan det som är dött inom en. Språket, moralen, medmänskligheten. Känslan, modet och engagemanget. Kan litteraturen någonsin ge de palestinska barnen rättvisa, upprättelse? Jag vill tro det. Jag hoppas det. Men jag vet: bara människan har den makten.
Konstpodd: Kritcirkeln
Konstpodd: I själva verket
