Gör lite grimaser – sen fixar AI en hel långfilm
Mikael Persbrandt kan spela in sina filmer hemifrån
Vid Karlaplan lyser fortfarande Teater Maxims röda skylt. Mot alla odds; i decennier har den legendariska teatern räddats av skådespelarna som stått på den, bland dessa Mikael Persbrandt, Magnus Härenstam och Brasse Brännström.
Häromdagen intogs Maxim av syntetiska skådespelare. Framtiden för filmkonsten (enligt arrangörer och talare) presenterades på konferensen Stockholm AI Film. Talarna var kreatörer och startups av olika storlekar, bland andra svenska AI-designern Billy Boman och i sammanhanget stora mjukvarubolag som ElevenLabs och Freepik.
AI föryngrar och föråldrar karaktärer i Hollywoodproduktioner. AI kan också försvenska (kulturministern jublar!). Den danske skådespelaren Jesper Christensen fick hjälp med det svenska uttalet i Tomas Alfredsons version av Ingmar Bergmans ”Trolösa”. Alfredson är i gott sällskap. I Oscarbelönade filmen ”Brutalisten” kom repliker på riksungerska från ElevenLabs AI-motor.
Artificiell intelligens kan i dag generera kommersiellt och konstnärligt användbar syntetisk video. Det hjälper Donald Trump att skapa en löjlig framtidsvision av Gaza som Mellanösterns riviera. Men samma AI kan användas i filmskapande – oavsett syfte eller genre. Med verktyg som Kling, Minimax eller Runway skapas rörliga bilder från instruktioner och/eller bilder du laddar upp. Du är manusförfattare, castingansvarig, scenograf, ljussättare och regissör. Du bestämmer plot och story, styr kamerans vinkel, utsnitt och rörelse. Från soffan.
Filmcrew, tillstånd, transport, catering, pyroteknik – den traditionella logistikmardrömmen behövs inte. Även skådespelarna kan stanna hemma. Som flera kreatörer visade på Maxim häromdagen behövs bara lite grimaser framför en Iphone. AI:n fixar resten.
Så vi står inför en helt ny kreativ process. Och processer avgör konsten.
Att få karaktärer i AI-genererad film att agera konsekvent och förutsägbart har varit ett stort problem, fram till nu. Med hjälp av Low-rank adaptation (LoRA) kan en virtuell skådespelare – levande eller död – regisseras på den virtuella inspelningsplatsen. Tekniken har använts för att återuppväcka ukrainska sportstjärnor som dödats i kriget. I filmen “The revived" berättar AI-versioner av ukrainska sportstjärnor – som om de stod framför kameran – om sin egen död. Filmen visades i samband med Paris-OS 2024; det här skulle ju ha varit medlemmar av Ukrainas OS-trupp.
Så Persbrandt behöver inte lämna herrgården för att spela Gunvald eller göra Bet365-reklam. Och kanske är det en tidsfråga innan Magnus och Brasse räknar myror och elefanter igen. Självklart: resultatet som spottas ut efter 30 sekunder är inte färdiga Hollywood-produktioner. Men good enough för spelreklam, musikvideor eller den AI-slop du satte barnen framför under sportlovsresan. Produktionen är oändligt mycket billigare; det handlar om enorma besparingar. AI-accelerationen minskar producenternas ekonomiska risk och möjliggör för fler att göra film. Det är som övergången från analogt till digitalt, fast större.
Så vi står inför en helt ny kreativ process. Och processer avgör konsten.
I boken ”The work of art: How something comes from nothing” (2024), kartlägger journalisten Adam Moss arbetsprocessen hos framgångsrika filmare, musiker, modeskapare och konstnärer. Efter över 40 intervjuer, sammanfattar Moss intrycken i ett efterord: Alla verkar ”lyssna” efter något, leta efter … kanske sig själva. Deras kreativa process är ett slags pågående resonemang med skisserna eller riffen framför sig. De drar ny väg mot ett mål som inte existerar.
Filmskaparen kan nu också resonera med en artificiell intelligens. Dessutom: AI resonerar också med sig själv; ”reasoning” är faktiskt en AI-term. Generativ AI bollar sina ”idéer” mot exempelvis fysikens lagar. Video-AI:n prövar sin ”fantasi” mot det den lärt sig om kontinuitet, ljus och orsak/verkan. Och om psykologi och filosofi. Hur granskogen faller när dinosaurier passerar, hur en vinterstorm kan gestalta protagonistens inre resa.
För att titta vidare efter den AI-genererade cliffhangern, måste du betala med din virtuella valuta
AI-erans auteurer lyssnar när filmens nya maskiner viskar till dem. Precis som Jean-Luc Godard låter de den tekniska processen blöda in i verket. Traditionalister inom dåtidens filmvärld hatade Godards oortodoxa bruk av filmens verktyg. Recensioner av honom (och nyligen bortgångne David Lynch) återkommer till svårbegripliga narrativ, oförutsägbarhet och oklar logik. Naturliga ideal ersätts av övernaturliga. Godard (och Lynch) hallucinerar, tyckte man. Vilket ju är exakt vad AI är ”bra” på.
Generativ AI kommer att förändra men inte mörda filmen. Döden kom till Maxim i en annan skepnad. När eftermiddagens dåsighet sänkt sig, äntrade en David Brent-lookalike scenen. Hans idé: gamification av filmupplevelsen. Hans företag Aimotion förser AI-producerade, animerade serier med enkla interaktioner inbäddade i filmen: tjäna ”credits” på att klicka hundra gånger på ett mynt, eller hålla inne en knapp när den dyker upp. Eller köp credits. De behövs: för att titta vidare efter den AI-genererade cliffhangern, måste du betala med din virtuella valuta. Som David Brent 2.0 sa på Maxim: ”Barnen – och du – klarar ju ändå inte av att följa ens fem minuter hjärndött tonårsdrama utan att kolla sociala medier. Så varför inte monetarisera Tiktok-hjärnan?”
Men han var inte klar där. Aimotions koncept heter ”AI-buddy” – en konversations-AI som vill prata om filmen med dig. Mysigt, eller hur? I stället för att återigen fråga din fru ”ööh ... vem är han nu igen?”, kan du nu fråga din AI-kompis. Japp, självklart rapporterar AI-buddyn till streamingplattformen om du inte fattar handlingen eller tycker ett avsnitt är lite segt. Data samlas in och blir till prompten för nästa, AI-producerade avsnitt.
Ben Affleck (av alla människor) sa i en intervju att vara hantverkare är ”att veta var man ska börja”. Men att vara konstnär är att ”veta när man ska sluta”. Det gäller även användandet av artificiell intelligens. Det är den gränsen vi måste hålla.
I Adam Moss bok berättar Sofia Coppola att hon ofta inte förstår sig själv i filmmakandets tidiga stadier. Hon tittar på blyertsanteckningarna – vem har skrivit det här? Och varför? Med åren har hon lärt sig att då intala sig: ”Later you’ll understand”. Och om hon inte gör det, så är det inte viktigt. Konsten hittar en väg. Hon nämner nyckelscenen i ”Lost in translation”, när Bill Murray improviserar och viskar något i Scarlett Johanssons öra. Inte ens Coppola vet vad han viskade, ändå förklarar det hela filmen.
Vi kommer också att förstå, längre fram. Eller inte. En ödmjukhet inför en ny, kreativ intelligens vi odlat fram, men inte riktigt kan förklara. Precis som vår egen.
