Därför vill vänstern inte prata om kriminaliteten
Bagatellisering och relativisering driver arbetarklassen åt höger
Lås in dom och kasta bort nyckeln, fräste pappa så fort nyheterna rapporterade om någon som åkt fast för ett mord eller ett inbrott.
Vad är väl att råna en bank mot att äga en? sa mamma.
På 1970-talet var min mamma övervakare åt en charmig småtjuv som hette Johnny. När han fick permission från kåken var det hennes uppgift att se till att Johnny inte rymde, vilket han gärna gjorde.
– Han bara drog, den tuffeln.
När jag berättade det där för pappa visste han inte om han skulle skratta eller skrika åt exfruns naivitet.
– Jävla dalt, var allt han fick ur sig.
Poängen är att båda var vänster. Mamma var medlem i det VPK som också pappa röstade på. Båda kom från arbetarklassen, men mamma hade gått en kurs och blivit arbetsförmedlare. Hon skilde sig och gjorde en blygsam klassresa, samtidigt som 68-vänstern började fokusera på alla människor som det är synd om.
I Tanjas värld kunde inga straff vara för milda (om det inte rörde kvinnomisshandel). I Leffes värld var inga straff hårda nog. Han slet som ett djur på Metallverken, han gjorde rätt för sig, tog ansvar, ”medan vänstern skyddar slöddret som bara ställer till med en massa skit”.
Båda mina föräldrar snor runt i mig när jag följer debatten om den svenska gängkriminaliteten.
Mer sällan kan man läsa om de känslor som far genom kroppen när man hör att en 15-åring som skjutit ihjäl en jämnåring hånskrattar
I tisdags föll domarna för tortyrmorden på Layth och Mohamed. 18 personer var inblandade, den yngste var 13 år. Tre fick livstids fängelse för mordet på Mohamed. När hans mamma ringde polisen om sin försvunne son, fick hon isvatten i örat som svar.
Jag läser Lisa dos Santos bok ”Gängens hus” (Forum), om barn som mördar barn och livet som åklagare. Jag läser polisen Luay Mohagebs bok ”Fallet Rucher” (Mondial), om hur även medelklassens ungar blir gangsters. Jag ser Diamant Salihus dokumentär på SVT om hur Foxtrot-helvetet saboterat livet för hur många minderåriga som helst.
Och jag läser kultursidorna, där man skriver eldiga försvar för gangsterrappen (det gör jag med, även om jag aldrig skulle drömma om att kalla det för ”den nya arbetarlitteraturen”). Man lägger ut texten om rasism och fattigdom som den enda förklaringen. Mer sällan kan man läsa om de känslor som far genom kroppen när man hör att en 15-åring som skjutit ihjäl en jämnåring hånskrattar åt sitt brott och dem som ska utreda det.
I Sverige är 200 barn misstänkta för mord, minst. Av dem är cirka 100 under 15 år. 1 700 under 18 år är medlemmar i något kriminellt gäng. De flesta har invandrarbakgrund, men allt fler vita medelklassungar som lockas av snabba pengar.
Vad ska man göra åt det här?
Hittills har alla åtgärder handlat om att höja straffen och sänka straffmyndighetsåldern. Övervakning och kontroll. Avlyssning. Anonyma vittnen.
Advokatsamfundet protesterar att åtgärderna hotar både rättssäkerheten och den personliga integriteten. Experter och forskare säger att mycket är beprövat i andra länder och funkar inte. Ingen lyssnar.
Vänstern protesterar också, men liberalerna har tystnat. Man vinner inga sympatier på att vara ”soft on crime”.
Det har Socialdemokraterna fattat, som numera säger ja och amen till allt som Tidö-regeringen föreslår. I ”30 minuter” med Anders Holmberg framgår att Batong-Berta Carvalho till och med kan tänka sig att shoppa 600 fängelseplatser i Estland. Om någon skulle fråga henne om Sverige inte borde återinföra dödsstraffet, fruktar jag det värsta: ”Det är inte optimalt, men det är rimligt att vi använder alla verktyg i verktygslådan.”
Vänstern och dess intellektuella vrider sig i smärtor. Rättssäkerheten är en fråga som hederliga människor skiter i, ända fram till den dagen man själv råkar illa ut. Den som kräver en human fängelsevård, bjuder på freakshow. Den som vevar stenkakan om rasprofilering och hatet mot fattiga svarta, får en glasartad blick som svar. Den som gråter att ”förövaren är också ett offer” (för kapitalismen, segregationen, what ever) bemöts med förakt.
Därför vill vänstern hellre prata om annat – som om kriminaliteten inte angår vanligt folk, det vill säga dem man borde försöka nå fram till.
Tiger man om problembilden får högern monopolisera lösningarna och vinner därmed arbetarklassens röster
Att ta ställning för trasproletariatet och den farliga klassen är att ta ställning mot den arbetande klassen, argumenterar Johan Söderberg, professor i vetenskapsteori, i sin bok ”Kritik av underdogmetafysiken”, som utkom för ett par år sen på Celander förlag.
Det var Michel Foucault med flera som drog ner den unga vänstern i de marginaliserades träsk, eftersom man såg arbetarklassen som småborgerlig och lojal med kapitalismen. Mot det konsumtionskåta LO-kollektivet ställde den nya vänstern brottslingen som, medvetet eller inte, utmanade majoritetssamhället och den rådande ordningen – alltså är hen revolutionär.
Marxisterna i vänstern svarade genom att argumentera för en, med Söderbergs terminologi, historiematerialistisk kriminologi.
Historikern E.P. Thompson, som själv hade rötter i arbetarklassen, var en av dem som reagerade mot hur den nya vänstern relativiserade, bagatelliserade och romantiserade kriminalitet och terror. Han kunde inte fatta vad vänstern hade för intresse i att framställa den ökade brottsligheten som hopdiktad och kraftigt överdriven, eller som en ursäkt sätt för överheten att motivera rasism och klassherravälde. Tiger man om problembilden får högern monopolisera lösningarna och vinner därmed arbetarklassens röster, eftersom det framför allt är den som drabbas av kriminalitet.
Thompson fick rätt. Många som röstade på Thatcher ville leva i ett respektabelt samhälle, där folk gör rätt för sig och ingen behöver vara rädd för att utsättas för brott.
Jag är Tanjas dotter och Leffes jänta.
Jag skriver text på text om hur marknadsliberalismen, som nu har gått in i en rejält auktoritär fas, kastar rättssäkerheten över bord. Aldrig att man vill lägga en spänn på att bygga ett jämlikare samhälle, som minskar risken att barn ska falla i kriminalitet.
Men jag bär också på pappas ilska. Den har jag försökt trycka ner länge nog, men jag fattar inte varför. En vänster som irriterar sig på att folk anser att kriminaliteten är en viktig fråga, och ser det som ett bevis på att arbetarklassen är fascistoid, har inte en chans. Allra minst hos de invandrare som går till jobbet varje dag.
Visst kan man ropa att välfärdskriminaliteten är värre – ”Snacka om systemhotande brottslighet!” – men varför kan man inte prata om all skit som plågar landet?
Men både Tanja och Leffe skulle hålla med Johan Söderberg om att frihet är något som vi erhåller genom att ömsesidigt erkänna varandra. Det sker genom att man stadfäster normer, regelverk, uppförandekoder, lagar och självdisciplinering.
När ska den insikten sjunka in i dagens vänster?
Det betyder inte att man ska applådera åklagarämbetets, högerns och sossarnas alla förslag kring brott och straff, vandel och ärbarhet. Inte heller att man ska sjunga med i alla konstiga påståenden om vad en riktig svensk är. Många utfall splittrar bara befolkningen ännu mer och många reformer är slag i luften, den enda yta de träffar är rättsstatens fundament och det förlorar alla på.
Men lösningen på kriminaliteten – och på arbetarklassens skepsis för vänstern – kan knappast vara att vänstern fortsätter huka eller envisas med att prata om annat.
Kritcirkeln special: Intervju med Willem Dafo
