Det saknas gränser för hur killar behandlas
Heterotjejers snack om sina pojkvänner är förbluffande
Det verkar inte finnas några gränser för vad en heterotjej får säga till sin pojkvän. Banta, träna, ta på dig de här kläderna, sitt inte och andas så där högt, det låter äckligt. Det verkar vara en jargong, som jag inte förstår. I en lesbisk relation hade det kallats för psykisk misshandel.
Det borde det kallas också i heterorelationer. Jag tänkte på det när jag läste Marcus Bornlid Lesseurs porträtt av Amanda Romare, som publicerades på Aftonbladet Kultur häromdagen. Där framgår det att Romare uppmanat sin kille att ta Ozempic för att gå ner i vikt. Hon till och med drämmer in nålen i hans mage som vore det en adrenalinspruta – tänk överdosscenen i ”Pulp Fiction”. I intervjun frågar Amandas verkliga pojkvän Jens: ”Är det här med i boken?” Han verkar inte helt underrättad om hur ”fiktionen” speglar honom.
I porträttet framgår andra saker som gör att man förstår att gränslösheten är ömsesidig. Mikaela Blomqvist skriver i G-P att Romare verkar pröva om ”utsagor har någon mening alls”. Vad som är fiktion och fakta är svårt att skilja på. Det är säkert meningen. Det här är inte ett intressant exempel för att det är så exceptionellt, utan för att det skildrar en vanlig typ av dynamik. Ovan parafraserar jag bara olika samtal som jag har överhört och sett i sociala medier. Det kokar där ute av berättelser, drypande av förakt, om ”barnets pappa” och ”killen”, underförstått några riktiga idioter som inte fattar något. Han kan inte städa rätt, har ingen smak och förstår inte hur man ska uppfostra barn.
Den brittiska författaren Shon Faye skriver i boken ”Love in exile” (2025) om heteropessimismen som samtida fenomen. Begreppet, som myntats av Asa Seresin i en The New Inquiry-essä från 2019, beskriver heterokvinnors uppgivenhet inför sina relationer till män. Trots att heterosexualitet fortsätter vara populärt i praktiken, skriver Faye, verkar kvinnorna samtidigt se det som en sorts förbannelse som drabbat dem mot deras vilja. Inte konstigt, när forskningen visar att den lyckligaste gruppen i befolkningen är ogifta, yngre kvinnor. Statistiken över mäns våld mot kvinnor inom relationer gnisslar kraftigt mot romance-genrens popularitet. Tiden går, men den patriarkala paradoxen består.
Lösningen för att överleva mentalt verkar för många kvinnor bli en mikroaggressionens väg
En samtida förklaring, menar Faye och refererar till Mark Fishers begrepp ”kapitalistisk realism”, är att den romantiska relationen blir än viktigare när andra sammanhang för gemenskap och meningsfullhet försvinner, som en följd av det nedmonterade samhället. När både offentlighet och skyddsnät försvinner blir familjen oumbärlig, som den enda respiten från en värld där allt är föränderligt. Paret är i vår tid av privatiseringar den enda tillgängliga gemenskapen. Lösningen för att överleva mentalt verkar för många kvinnor bli en mikroaggressionens väg: att minutiöst försöka kontrollera sin pojkväns utseende, beteende och liv. Det får kompensera för den större orättvisan. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att detta är en svår situation för två personer att vara i.
Det ovanliga med Fayes bok är att hon, likt en samtida bell hooks, faktiskt slår ett slag för kärleken. Detta trots resonemanget ovan och författarens egna besvikelser till erfarenheter. Boken slutar inte med att hon hittar en kille, men viljan att stå emot lusten att vara cynisk när det kommer till kärlek står fast. ”Jag har lärt mig att förlöjligande för mig ofta bara är rädsla i form av en mask”, skriver hon.
Kanske krävs det en transkvinna som Faye för att skriva romantiskt om heterosexuell kärlek, inte för att de är mindre utsatta för mäns våld, men för att hbtqi-erfarenheten öppnar upp för helt andra känslor och förhållningssätt, utanför heteroförhållandets matrix. Själv kunde jag leva ut som romantiker först när jag började dejta kvinnor. Kanske för att jag fritt kunde visa omsorg utan att behöva vara rädd för att bli utnyttjad. Det ger i förlängningen förutsättningar för en tvåsamhet där respekt är centralt, där man inte säger vad som helst. En kärleksrelation är inte en plats där man är fri att göra saker man aldrig skulle göra mot någon annan människa i övrigt.
Podd: Så var konst- och scenkonståret 2025
