Var finns plats för barn i vår själlösa samtid?
Psykiatrin har i dag övergett idén om människans inre liv
Jag läser Victor Malms inlägg om individualismen som en möjlig förklaring till varför vi inte längre vill skaffa barn medan jag väntar på min 15-åring. Hon provar en topp som hon inte behöver (men måste ha) under Zaras stora sommarrea. Butiken är full av unga kvinnor som febrilt river bland högar av snygga eller sköna plagg i ett oändligt antal färger. Deras ansikten borde vara entusiastiska över de låga priserna, över sommaren utanför som de snart ska gå ut i och visa upp för världen hur fina de är med sina nya kläder, fixade hår och unga kroppar. Men trots den höga musiken som pumpar i högtalarna är det inte entusiasm utan ett sammanbitet mörker som vilar över deras ansikten.
I sin bok ”Begreppet ångest” beskriver Sören Kierkegaard människans inre smärta som ett enormt landskap som finns till för att vi ska utvecklas. Den existentiella ångesten existerar för att vi ska söka svar på frågor om varför vi mår dåligt och därigenom finna oss själva. Eftersom min nya film ”The Dance Club” utspelar sig inom dagens psykiatri så har jag under de senaste åren gjort research där. Jag har träffat många psykologer som varit förtvivlade över att deras arbete i dag inte längre handlar om att ta reda på varför människor mår dåligt, utan att deras uppgift nuförtiden endast är att behandla symptom.
En chef för ett av våra största företag för diagnosutredningar förklarade piggt för mig att denna utveckling beror på att man i dag har övergett idén om att människan har en själ. Tanken att alla människor (inte bara kulturmänniskor!) har ett inre liv värt att söka svar i var för komplicerad och tidsslukande, framför allt var den inte särskilt kostnadseffektiv.
På många sätt gör den själlösa människosynen det lättare för oss att navigera i samtiden. Det gör inte lika ont att hacka i sig nyheter fulla av lemlästade människor om man ser dom som själlösa köttklumpar. Om människan saknar själ är det också kanske lite lättare att strunta i mänsklighetens undergång i miljökatastrofer och gängvåld. Men varför föda barn till den här världen? Om det som kommer ur min livmoder endast är något som skriker och vill äta, sova, bajsa? Om det inom denna avkomma inte finns ett mystiskt ordlöst universum som jag fått den stora själsliga äran att förvalta – varför ska jag då göra mig besväret att föda ett barn?
Utanför provhytten inne på Zara håller jag med om att föräldraskap och individualism är svårt att förena. Kierkegaard skulle nog dock vilja påminna om att allt själsligt sökande alltid är individuellt. Och utan själ finns varken kärlek eller mening.
