Vi kan gå i paraden tack vare de som gått före
Förbudet mot Istanbul Pride urholkar rätten till att demonstrera
Jag minns den där dagen i paraden, när min vän fortfarande levde. Han hade blå lösögonfransar och jag bar en skjorta i samma färg, choker och rosa läppstift. Jag minns inte vad vi gjorde efteråt, om vi satt i en park eller hamnade på en fest, bara vår odefinierade kärlek och närvaro. Självklarheten med vilken vi gick där, soligt och stimmigt på Kungsgatan, med klibbiga kroppar som hörde ihop med varandra, vi och alla andra som gick i tåget. Det är en självklarhet som finns tack vare de som gått före oss, men den är inte alla förunnade.
Samma år förbjöds nämligen Istanbul Pride.
Förbudet kom efter turbulenta år i Turkiet. 2013 ockuperades parken Gezi vid Taksimtorget i Istanbul, en av få parker i den hårt exploaterade metropolen. Planen var att riva och bygga en galleria, vilket ingen såklart ville. Allt fler samlades i parken som blev en plats för människor från olika håll att mötas i gemensam protest mot landets auktoritära styre. När polisen bröt upp tältlägret var det ett symboliskt tillslag mot motståndet.
Därför känns förbudet inte bara som homofobi, utan som symptomet på en utbredd patriarkal impotens.
För tekniskt sett finns det inget förbud mot paraden, eller mot queera. Homosexualitet har tvärtom varit lagligt sedan 1858. I stället hänvisar makten till lag 2911, vilken ger lokal polis rätt att förbjuda demonstrationer om dessa anses kunna störa den allmänna ordningen. Vilket är hela poängen med en demonstration! Dessutom syftar lagen till “skydd av allmän moral”, och alla vet ju att en avvikande sexualitet är lika med bristande vandel.
Därför känns förbudet inte bara som homofobi, utan som symptomet på en utbredd patriarkal impotens. Den traditionella maskuliniteten verkar ha blivit så skör och fladdrig att den konstant behöver pumpas upp med anabola steroider och krig mot både inhemska och yttre fiender. Det kanske är svårt att leva ett fredligt liv och hylla sexuell frihet med en slak penis, men måste de förstöra för andra?
Istanbul Pride har sedan förbudet, trots den överhängande risken för sammandrabbningar med polisen, ändå genomfört paraden. När organisationen höll i en programpunkt på den alternativa Pridefestivalen Reclaim Pride förra året på Hägerstensåsens Medborgarhus berättade arrangörerna om hur de använder sig av olika strategier, som att dela upp sig eller tillkännage platsen kort innan. Det innebär en stor risk för de som medverkar, och oftast hinner de bara rulla ut en banderoll innan polisen är på plats. Ändå ger de inte upp. Arrangörerna pratade om vänner de förlorat, till döden eller platser där de kan leva mer öppet, som betalar ett högt pris för denna repressiva ”ordning”. Det är också för deras skull som det är värt att fortsätta.
I år blev människor inte bara häktade. 53 personer, däribland jurister, journalister och åskådare, arresterades. Transkvinnor placerades i celler för män och flera anhållna nekades grundläggande medicinska behov. Civilklädda poliser hade följt efter deltagare flera timmar efter paraden, och arresterat dem på kaféer och restauranger långt från området där marschen ägt rum. Andra förföljdes i omarkerade fordon, blev fotograferade och övervakade. Dessa skrämseltaktiker användes även under syskonorganisationens marsch Trans Pride en vecka tidigare, när tre personer blev stoppade utanför sitt hem för en ID-kontroll. De tvingades lämna över sina telefoner utan en husrannsakan och måste nu rapportera in till polisen varje vecka. De får inte heller lämna landet.
Istanbul Pride menar att årets händelser är en del av en eskalering. Aktivister blir måltavlor för att de gör sig synliga och protesterar, som en del av en lång kamp för frihet. Deras meddelande till oss är att om vi har rätt att marschera i våra städer, så har vi en skyldighet gentemot de som inte kan det. När vi går i paraden på lördag behöver vi vara deras röst, förstärka deras budskap och påminna världen om att Pride på många håll fortfarande är en protest.
