SVT kör på grund med satir om ubåtsaffären
”Whiskey on the rocks” är snygg men har ett uselt manus
Tycker du att det är ett kul skämt att Thorbjörn Fälldin gillar får?
Grattis.
Du har femtielva varianter av den högst eventuella roligheten att se fram emot.
Även ”Brezjnev är dement och full”-aficionados kommer att få sitt lystmäte av SVT:s julserie ”Whiskey on the rocks”.
För oss andra är det här tyvärr en i tre timmar pågående plåga.
Omslagspappret på denna stinkande julklapp utlovar förvisso något annat.
Kostymer, interiörer och foto är kanon. Estetiskt andas serien kvalitet ur varje por. Vissa scener är en ren njutning att beskåda.
Med manuset är det värre.
Ytligt sett handlar serien om det storpolitiska spel som följer på att den sovjetiska ubåten U137 går på grund i Karlskrona skärgård 1981.
Men handlingen utspelar sig i en förhöjd verklighet med inslag av magisk realism. En sorts folkhemsk ”Death of Stalin” som försöker satirisera … ja, vad.
Fan vet, och det är ett av problemen.
”Death of Stalin”, filmen från 2017, är ett mästerstycke i hur satir ska vara. En orgie i halsbrytande galenskap som lyckas klä av maktens innersta och säga något om maktens natur. Så kan en lyckad satir vara, sannare i någon mening än sanningen, i det att den ger oss en högre insikt om det satiriserades väsen.
Men genrens fallhöjd är samtidigt snorhög.
Ett drama kan hanka sig fram på en spännande intrig eller karaktärer man bryr sig om. En komedi klarar sig på tajt dialog eller humor.
En väl utförd satir måste tvärtom balansera alla de här fyra aspekterna. Det kräver manus, regi och skådespeleri med perfekt gehör.
Vägen till succé i den här genren är därför en balansakt på en knivsegg, där hela projektet ständigt riskerar att rasa ner i fiasko.
Det tar tyvärr inte många minuter innan jag måste torka ansiktet rent från resterna av ”Whiskey on the rocks” efter att serien träffat marken som ett ruttet äpple.
Om inget står på spel, ingen karaktär skapar någon emotionell resonans, dialogerna är långsamma och det inte är roligt – vad återstår då?
Det här, tydligen. En vacker yta utan innehåll.
Manuset är så oerhört trögt skrivet och leveransen så långsam att jag ibland misstänker att jag ställt ner farten på uppspelningen.
Låt mig ta ett exempel på hur det kan vara:
I en scen är Ronald Reagan och Leonid Brezjnev så oförskämda mot varandra på telefon att deras hårt prövade kvinnliga sekreterare i ett smått uppgivet, mikrofeministiskt samförstånd på eget bevåg får översätta de bägge världsledarnas respektive okvädningsord till acceptabel diplomatiska.
Det tar sammanlagt ungefär tre sekunder att både förstå detta inte särskilt originella skämtupplägg och försiktigt tillåta sig en halvt uppskattande nick i tv-soffan: Jaja, jag ser vad ni gör, helt okej välfunnet.
Scenen där denna tvåplus-premiss omständligt och övertydligt spelas upp pågår dock i åtta glädjelösa minuter (det känns som längre).
Det är helt enkelt inte rimligt.
Jag gillar Elsa Saisio som sovjetisk ambassadör, och Adam Lundgren får ut förvånansvärt mycket av sina uppspärrade ögon som överspänd kustjägarkapten.
Men varje gång ett avsnitt tar slut bävar jag inför att behöva klicka i gång nästa. Kanske hade det räckt att bara skriva det.
Special: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket
