Skriv inte om mamma på det där viset, Édouard

Distansen gör klassresenären till en spion i den egna familjen

Sanna Samuelsson

helskärm

”Monique flyr” av Édouard Louis

Blä, vad jag har svårt för Édouard Louis. Det är kanske bra att nämna det. Jag blir förbannad på det viset som man blir på en lillebror. Édouard! Håll käften, Édouard. Skriv inte om vår mamma på det där viset, Édouard. Visa lite respekt, Édouard.

Jag har försökt läsa den här boken med nya ögon, men det är svårt.

Den franska författaren Édouard Louis nya roman ”Monique flyr” handlar, precis som hans förra bok på svenska, ”En kvinnas frigörelse”, om hans mor. Där den förra tog slut – med en flytt till Paris (av någon anledning den ultimata frigörelsen enligt Louis, kanske för att det är precis vad han har gjort) börjar denna bok. Hon har flyttat in hos en ny man, som hon trodde skulle vara motsatsen till sitt ex, Louis far, som plågade henne. Tyvärr är den nya mannen lika psykiskt våldsam och nedbrytande på fyllan som den förra och kallar henne slampa, hora, dumskalle. Hon får till slut nog och får flytta till sonens lägenhet. Han är själv på skrivresidens i Aten och kan därför inte komma hem – han behöver pengarna som hör till vistelsen, förklarar han. Däremot beställer han Foodora till henne varje kväll. Tänka sig, hon har aldrig smakat libanesiskt!

Under bokens gång förvånas han över hur beredd han är att stötta sin mamma, hur han känner ett slags inre tvång. ”Varför hade jag ett så starkt behov av att hjälpa henne?” Det är svårt att förstå om detta är en ironisk fråga, men författaren verkar komplett uppriktig. Han citerar filosofen Georg Simmels ord om att ”bistånd” är motsatsen till ett socialistiskt strävande och försvarar sig med att han inte tror på idén om ägande. Det framgår av resonemanget att han ser välgörenhet och att hjälpa sin mamma som samma sak. Resonemanget är renons på allt vad närhet och mänsklig relationalitet heter. I stället konstitueras ständigt mamman som en stackare, från det sentimentala språket till snacket om välgörenhet. Som att han blir till Röda korset genom att hjälpa sin mor att flytta. Frågan borde snarare vara ställd så här: ”Varför hade jag en så stark föreställning om att jag inte behövde hjälpa min gamla mamma?” För Louis syster tycks det vara en självklarhet, trots tidigare konflikter med brodern.

Louis tar också hjälp av sin vän Didier, som hjälper modern till lägenheten och lånar ut lite pengar. Didier är inte vem som helst utan den kända författaren Didier Eribon som själv skrivit en bok om sin mor, ”En arbetarkvinnas liv, ålderdom & död”, som kom på svenska förra året. Det är tydligt att Eribon är en inspiration för Louis, och de har mycket gemensamt, bland annat att de gärna skriver utlämnande om sina mödrar. De hänvisar återkommande till sina familjemedlemmar som typiska företrädare för arbetarklassen. Med kletig blick återger de tokiga saker som de fattiga gör. Det är klassresenären som spion som framträder. Besattheten vid att beskriva deras kroppar som motbjudande är svår att bortse ifrån. Eribon går längre, när han beskriver sin mors sjukdom i förnedrande nära detalj, men inte heller Louis kan låta bli att föreställa sig sin mor ”gå uppför trappan, långsamt på grund av sin övervikt och nedsatta kondition orsakad av astma och cigaretter”.

De har tagit sig an blicken hos den övre medelklass de har migrerat till och kan inte ta av den. Behovet av att berätta på mycket nära håll trumfar värdigheten hos dem som skildras. Louis svårigheter att förstå sin familjs starka reaktioner på hans tidigare böcker är uppseendeväckande. Han återkommer till det och verkar lite kränkt själv. Han skriver om sin syster och samtalen de förde under barndomen, när de fortfarande hade en god relation: ”Vi talade illa om våra föräldrar, att vi faktiskt i grova drag sa mycket av det jag senare skulle skriva om dem – det var framförallt av det skälet som jag inte hade förväntat mig hennes reaktion när boken publicerades.” Som om ett samtal mellan två syskon skulle vara samma sak som en bok utgiven på ett stort förlag. Louis kan väl inte vara så korkad att han inte förstår det.

Men kanske, han inser halvvägs in i boken att modern inte haft någon riktig inkomst sedan hon flyttat från byn. Hon har levt helt beroende av den nya mannen under två år, behövt tigga om pengar. Sonen har alltså inte kollat med mamman hur hon försörjer sig. Vore man elak skulle man kunna påstå att han nog är för upptagen med att äta middag med coola fotografer eller träffa kända tyska regissörer som vill göra teater om hans mammas inspirerande resa från förtryckt till frigjord.

Louis projekt – att skriva litteratur om sina familjemedlemmars trauman och misär – har varit framgångsrikt. Han kallas numera för en av Frankrikes största författare. I boken reflekterar han över hur inkomsterna från skrivandet bidrar till att han nu kan hjälpa till att försörja sin utblottade mamma. Det är ironiskt, han förstår det själv. Det som är irriterande är att Louis ses som progressiv, en författare som gör skillnad. När det han främst gör är att ständigt peka ut sina familjemedlemmar som främmande, distansera sig från dem; han är minsann ingen tölp som bor ute på vischan i en gudsförgäten by. Det behovet är förståeligt på ett personligt plan men det har lite med politik att göra. Litterärt brister det likaså, formen är oklar, ibland kursiveras texten av okänd anledning, ibland används till synes slumpmässiga radbrytningar.

När Louis beskriver en mamma som äntligen börjat le så framstår språket som allt för sentimentalt, patetiskt. Det blir uppenbart när de grövsta detaljerna och våldet inte längre är där och chockerar läsaren.

Men oroa er inte, i Louis kommande bok, som än så länge bara finns på franska, skriver han om sin bror som var missbrukare och dog av en överdos. Då har vi anledning att fortsätta förfasa oss.