När det sadistiska aset dör börjar mördandet
Rå humor och snabba ryck i Lina Wolffs nya roman
Uppdaterad 2025-12-10 | Publicerad 2025-08-15
”Liken vi begravde” av Lina Wolff
I Lina Wolffs förra roman, den infernaliska tragedin ”Djävulsgreppet”, finns en liten scen där berättarjaget försöker förstå sin rädsla för människor. Hon härleder den till det bestialiska mordet på en flicka i hembyn (underförstått Hörby där författaren växte upp). Jag minns själv rubrikerna om Helénmordet 1989 och magklumpen sedan flickan hittats i en sopsäck inte långt från vårt sommarställe, halvvägs mellan gudlösa Hörby och fagra Österlen. Den sommaren cyklade vi snabbt–snabbt förbi grannen vars grindskylt deklarerade: ”Varning! Här slutar svensk lag. Detta område vaktas av en dubbelpipig hagelbössa tre dagar i veckan. Gissa vilka!” En vaksamhet hade rotats.
Kanske ska Helénmordet ses som en urscen för Wolffs författarskap, som så ofta kretsat kring en manlig sexualitet som när som helst kan spränga hinnan mot manipulation och våld. Hur ska kvinnor och flickor förhålla sig till denna risk? När är det läge att våga ge sig hän, när utmana, när tassa, när fly, när spela död, när ge igen likt en furie? Och – går det egna svaret ens att styra?
”Köttets tid” (2019) och ”Djävulsgreppet” (2022) utforskar dessa saker med en utsökt närgångenhet, den förra i en spansk, den andra i en italiensk exilbubbla. I sin nya roman (efter några år av skrivkramp, se tankeboken ”Promenader i natten”, 2024) tar sig Wolff an sitt tema med andra redskap. Återkomsten till Hörby resulterar i en skildring man får lust att kalla ”skröna”. Romanen närmar sig visserligen flickmordets urscen, men distanseras med hjälp av en rå humor och ett tillbakablickande perspektiv mer inriktat på snabba ryck än eftertanke. Den fabuleringslust som ställvis skymtat i författarskapet får nu fritt spelrum.
Det är tonårstjejen Jolly som på klassiskt berättarmanér tar på sig uppgiften att skriva ner sin historia, varför dess kränganden må förlåtas. Hon och hennes försigkomna syster Peggy bor tillsammans med ”fostermor” och ”fosterfar” på en eftersatt gård med bilskrot utanför Hörby. Fosterfar är ett otroget och sadistiskt as som hånar sin fru och släcker sin cigg genom att borra ner den i en levande snigel. Men det är först när fosterfar kört ihjäl sig som allt går i spinn.
Där hette karaktärerna sådant som Påsöga och Maggot. Här heter de Gasten och Kuken i backen.
Fostermor reser sig nu ur sin hunsade passivitet och blir mansmördare – först av misstag, sedan för att hämnas Peggys våldtäktsman. Fostermor antar alltså rakt av furierollen – men att begrava liken blir ett familjeföretag. Praktiskt nog har familjen efterhand utökats med moderns nya flamma Solbritt och två högst kompetenta flyktingar från Chile som kvinnorna tar under sina vingar. Mellan dessa udda figurer finns en hjärtlig samförståndslogik bortom all moral, lite som hos Ágota Kristófs tvillingar eller Anneli Jordahls björnjägardöttrar.
Det tycks mig som om Wolff haft roligt och romanen håller absolut som drastisk action. All litteratur måste ju inte vara djup. Associationerna går under läsningen åt så vitt skilda håll som till Vollsjösonen Fritiof Nilsson Piraten och Barbara Kingsolvers Dickens-pastisch ”Demon Copperhead” som utspelar sig i mellanvästerns hillbillyland. Där hette karaktärerna sådant som Påsöga och Maggot. Här heter de Gasten och Kuken i backen.
Det som framträder starkast är Hörby som värdig litterär plats – orten där svensk lag tar slut och vad som helst kan hända. Över byn svävar dessutom bygdens dotter Victoria Benedictsson som en osalig ande. Hon – i likhet med Wolff – visste allt om att ta berättande, liv och död i egna händer.
