Först trodde jag att alla språkfel var avsiktliga
Kul – men varför detta krokiga krånglande?
Publicerad 2025-09-05
”Genom delning” av Lyra Ekström Lindbäck
Vem fascineras inte av tvillingar? Från biblisk tid och framåt har fenomenet fortsatt att trigga tänkande och konst och i värsta fall våld.
I BBC-serien ”Sherlock” utropar Benedict Cumberbatch: ”it’s never twins!”.
Men i sin nya roman ”Genom delning” hävdar Lyra Ekström Lindbäck motsatsen när hon frågar: vad kan hända när den ena tvillingsystern skaffar barn till den andras förfäran? Hur trasslas symbiosen, generna, sexualiteten, systerskapet, omgivningen ihop?
Från och med debuten 2012 har det löpt en röd tråd genom Ekström Lindbäcks författarskap som snarare är regnbågsfärgad. Och det är inte bara karaktärer och teman som är hbtq-certifierade; texterna har varit queera från grunden, oavsett om det handlat om samtidsromaner, science fiction eller lyriska undersökningar.
”Genom delning” är Ekström Lindbäcks sjunde roman och skiljer sig från de tidigare. Kanske borde jag ha varnats av författarens krönikor i Expressens Mama-bilaga, men plötslig bebislycka och gulliga pojkvänner överraskar och förundrar åtminstone mig. Och trots eggande anspelningar på incesttabut, här har Queeroboros bitit sig själv i rumpan: för det allra queeraste är att ligga för att göra barn.
Det märks att det glada tiotalet har gått över i det mörka tjugotalet. Så avlägsen den känns, tiden då transister och meetoister jublade, internet var kul, och klimatkatastrofen kallades för hot.
”Genom delning” utspelas under ett år i de medelålders, medelklassiga tvillingarna Cillas och Claras liv, typ 2022. Årstidernas växlingar skildras fetischistiskt genom karaktärernas skodon. Från sandaler över högklackat till kängor, med fokus på hur det känns när de möter gatan och blir blöta och skitiga.
Miljöerna är främst gator och barer på Södermalm. En särskild fascination har toaletter, jag uppskattar antalet besök till drygt tjugo i en främmande livsforms ospännande värld.
Väl inne på toa kommer romanens tredje fetisch fram: mobilen. Den invasiva prylen nämns på ungefär var fjärde av de 256 sidorna. Det skapar en känsla av att karaktärerna aldrig är riktigt ensamma med läsaren – deras mobilskärmar bygger för mina ögon en exkluderande fjärde vägg.
Inne på toa kan det också hända riktigt sällsamma saker:
"När jag slog upp ögonen landade de på pedalhinken framför mig på golvet."
Vaba?!
Den första och längsta och roligaste delen av romanen berättas av den snorkiga Cilla, den hysteriska tvillingen som älskar symbiosen. Hon blir vansinnig när den mer rejäla och antisymbiotiska Clara skaffar barn med sin fina, kära, gulliga, ömsinta, enkla och trygga make August; porträttet av honom är förresten det mest exotiserande jag läst på länge.
Cillas misantropiska humor lurar mig att skratta högt på var och varannan sida. Hon är dessutom en klassiskt komisk karaktär genom sin usla självinsikt. Som copywriter på pr-byrå bespottar hon den låga nivån på vanliga människors skriftspråk.
Därför trodde jag under de första hundra sidorna att de påfallande många språkfelen och märkligheterna var avsiktliga.
Det vill säga att uttryck som ”lätt duggregn” eller ”friskt halvfyllt vattenglas” eller ”min urringning blottades” var medvetna malapropismer, använda för att få läsaren att skratta åt en som försöker göra sig märkvärdig och misslyckas.
Som när Cilla valhänt målar: ”Bakom oss sken skyltfönstren till baren av sällskapets blickar, som jag inbillade följde oss ut …”
Men när jag kom till nästa berättares tur, och nästa, och nästa, tappade jag tron. För alla fyra som hörs i romanen talar likartat, samma prosodi och i stort sett samma sorts ordvalörer, och de krånglar till det lika mycket för sig själva.
Narrativets krokigaste krånglande sker på djupet: i tidsformerna.
Med något undantag har Ekström Lindbäck förr skrivit i presens, nutid. Den här gången använder hon ofta den lite udda tempusformen pluskvamperfekt, som mest brukas i meningar typ ”när jag hade rökt klart gick jag in”, för att markera en dåtids dåtid.
Jag har aldrig förr läst en roman som berättas i pluskvamperfekt, och nu inser jag att det antagligen beror på att formen skapar monster som detta:
”Förra julen hade Clara plötsligt kommit ut i vardagsrummet […] iklädd en av [mammas] gamla koftor. En stor, sliten stor islandströja vars ullfiber jag mindes exakt hur de hade känts mot ansiktet när jag hade kurat ihop mig och storbölat i hennes famn. / Jag hade tvärvänt och gått ut på den smala balkongen.”
I ”Genom delning” har Ekström Lindbäck stått emot frestelsen att bygga en gastkramande tvillingfantasi, som Bibelns Jakob och Esau, Almqvists Wilhelm och Rudman eller Cronenbergs gynekologbröder i filmen ”Dead ringers”.
Syftet är samtidsrealistiskt, och romanens utgångspunkter och handling är på riktigt kul och fängslande – även om några skivor rå gotik hade kunnat sätta guldkant på vardagligheterna.
Men det är synd att författaren inte har utforskat de många möjligheterna att öka inlevelsen i och gestaltningen av de fyra subjekten genom att mejsla fram deras individuella röster; för rösten är ju det enda som kan förvandla en romankaraktär till läsarens levande låtsaskompis.
Förlaget bär det yttersta ansvaret för att litteraturen de ger ut håller hög kvalitet. Så, nästa gång ni på Modernista, redaktörer och korrekturläsare, sätter er med ett manus av Lyra Ekström Lindbäck: Slå sönder era mobiler.
