Kapitalismen är en riktig rövarhistoria – med ett slut
Sven Beckerts nya bok är ett storverk
Uppdaterad 2026-04-10 | Publicerad 2026-04-08
”Capitalism: A Global History” av Sven Beckert
Begreppet kapitalism uppstod mot slutet av 1830-talet i Frankrike som ett kritiskt namn på ett framväxande ekonomiskt system. Marx använde sällan ordet, men tyska professorer gjorde det till ett centralt historiskt-samhällsvetenskapligt begrepp. I Västeuropa försvann det i det kalla kriget och ersattes av ”Marknadsekonomi”, där makt och klasser gjordes osynliga. På 2000-talet har kapitalism blivit ett forskningsfält igen, men ännu har den inte fått en allmänt accepterad definition.
Harvardhistorikern Sven Beckerts ”Capitalism: A Global History” är en världsomspännande historia (på 1265 sidor) om nästan tusen år av kapitalistiskt handlande och kapitalism. Beckert är en mer berättande än förklarande historiker, som bjuder på massor av upplysande aktörsberättelser, inklusive en stump om Eva Moberg och ”Kvinnans villkorliga frigivning”.
Beckert bryter radikalt med den eurocentriska diskussionen från min ungdom om ”övergången från feodalism till kapitalism”. De första kapitalisterna var interkontinentala köpmän som drev handel mellan Arabvärlden, Indien och Kina. Beckert börjar följa dem från 1150-talets Aden. De var kapitalister därför att de drev handel för att återinvestera sina vinster och ackumulera mer kapital. De producerade ingenting själva och följde inte med sina skepp och karavaner, utan skilde mellan kapital och arbete.
Beckert pekar på detta centrala drag i kapitalismen, men tappar bort det i sin definition, som koncentreras till tre hörnstenar, ”oupphörlig ackumulation av privatkontrollerat kapital” … ”strukturerad av staten” och ”ständigt expanderande marknadsköp och -försäljning (commodifiering), av inputs, inklusive arbete, och outputs”. Handelskapitalisterna kunde bli mycket rika i sina knutpunkter längs Indiska Oceanens båda stränder och längs västra sidan av Sydkinesiska sjön, men de skapade inte ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Beckert liknar dem vid öar i oceanen.
Ett avgörande steg i utvecklingen mot ett system börjar i mitten på 1400-talet, med den ”stora kopplingen” mellan stat och kapital. Den sker i Atlanten, mellan kapital från Genua och Augsburg, och Portugals och Spaniens stater som började utforska Sydatlanten och dess kuster i jakt på guld. Stat och kapital fann varandra som ”krigskapitalism” i de europeiska furstarnas ständiga, kostsamma krig. Kopplingen kom att betyda europeiska statliga koloniala erövringar på båda sidor av Atlanten och snart runt Indiska Oceanen samt kapitalistisk exploatering av de besatta områdena.
Kapitalismens slut kommer, men ligger långt bort
Först ut var de obebodda Kap Verde-öarna. En genuesisk affärsman förvandlade dem till socker- och bomullsplantager, med billigt inhandlade slavar från Afrika som arbetskraft. Slavar som köptes var också en marknadsvara. Från mitten av 1400-talet till mitten av 1600-talet utvecklades arkipelager av slavarbetade plantager med otrolig lönsamhet, framför allt i Västindien. På Barbados gav sockerplantagerna på 1630-talet en årlig avkastning på 40–50 procent. Att förse de västindiska plantagerna med allt de behövde utom slavar blev källan till ekonomiskt uppsving i Boston och New England. Slavplantager var också Kanarieöarna, Santo Domingo, Jamaica, Mauritius, med flera.
”Kapitalismen … kom till världen som krigskapitalism.” Den ”kombinerade militariserad handel, förslavande, fördrivning [dispossession], kolonialt härskande, och bolag som tog statsliknande funktioner i somliga delar av världen, med kontrakt, lönearbete, privat egendom och rättsstat i Europa.” Det var under den här tiden som den stora inkomst- och förmögenhetsöverföringen från Syd till Nord skedde. Kolonialmakterna monopoliserade världshandeln och Söderns rikedomar skeppades norrut.
Krigskapitalismen kom på fallrepet med Haiti-revolutionen och slaveriets gradvisa avskaffande. Hur skulle plantagekolonierna kunna klara sig utan slavar, som i frihet vägrade att lönearbeta? Den största lösningen var att importera och – försäljning.
”Kontraktsarbete” var ett slags mellanting mellan lönearbete och slaveri, som liknar dagens ”gästarbete” i Gulfstaterna. De europeiska kolonialmakterna skickade 2,2 miljoner sådana arbetare till olika kolonier. Agenturer i Brittiska Indien sände 27 miljoner indiska arbetare till Afrika, Västindien och Sydostasien.
Framställningarna av industrikapitalismen, av jordbrukets kapitalisering och den ”kapitalistiska civilisationen” är intressanta med sina globala, föga kända exempelberättelser, men står närmare etablerad historiografi.
Den svaga länken i boken är förklaringen av den nyliberala vändningen omkring 1980. Beckert har rätt i att se den som ett globalt kapitalägarnas uppror mot fallande vinster, med finansierat intellektuellt stöd. Men i stället för att ställa upproret och dess svaga motstånd i sitt klassammanhang, påstår han att dess framgång ”förmodligen” berodde på dess samtid med feministiska, antirasistiska och miljöuppror. Beckert ser inte att arbetarrörelsen i den rika världen kring 1970-talet var på krönet av sin kraft, men med en styrka redan underminerad av konsumtionssamhällets individualism, begynnande avindustrialisering och arbetskraftsimportens etniska spänningar.
Boken slutar med en skarp kritik av nyliberalismen och, implicit, av den kapitalistiska revolutionen i Kambodja som asiatiskt exempel. Den startades av smugglande krigsherrar, drivs av kinesiskt kapital, dess klädesindustri med koloniala arbetsförhållanden och kasinon, och ackompanjeras av blixturbanisering och naturskövling, med resultatet att BNP fyrdubblades under 2000-talet.
Kapitalismens slut kommer, men ligger långt bort. Beckert ser, liksom sociologen Erik Olin Wright, möjligheten av framväxande icke-kapitalistiska ”öar” som knyts samman. Han nämner då inte här den för kapitalismens historia avgörande kopplingen till statsmakter, som skapade ett kapitalistiskt system av en ytterst liten krets av rika kapitalistiska köpmän. Stora socioekonomiska förändringar, som det aktuella hanterandet av klimatkrisen hänger ihop med geopolitik och makt.
Boken är ett storverk som lär oss kapitalismens brutala och hänsynslösa historia, men också de stora kapitalisternas visionära blick och organisationsförmåga. Den visar vidare på nödvändigheten att tänka djupare på vägen till en efterkapitalistisk värld.
Göran Therborn är professor emeritus i sociologi vid universitetet i Cambridge.
Café Bambino: The Sims, AI-frukter & smartare med chat bot
