Hans släkting mördade nästan hela sin familj
Patrik Svenssons bok är egentligen en roman
Publicerad 2025-09-06
”Den barmhärtige mördaren” av Patrik Svensson
Det finns en ängslighet hos vissa skribenter över att spekulera för mycket och att tala i någon annans ord, vilket vissa ibland tänker är fiktionens sfär, inte sakprosans. Sannolikt är detta någonting som Patrik Svensson tampats med i sin tredje bok, ”Den barmhärtige mördaren”. I centrum av den finns en släkting till författaren, Elof Nilsson, som 1942 tog livet av sin fru och deras tre barn i ett statarhus i Skåne, några år innan statarsystemet skrotades.
Svensson vill både komma händelsen nära och distansera sig från den, förklarar han på ett ställe, vilket jag tror har gett upphov till en osäkerhet kring hur han litterärt sett ska skildra den. Här finns trots allt en angelägen, dyster berättelse om detta svenska system av lågt stående lantarbetare, statare, som Svensson indirekt pekar på som bidragande orsak till dådet.
Elof är en fascinerande figur, en kortväxt och plikttrogen man som ingen har någonting ont att säga om, han tycks nästan ha utfört morden av medlidande. För han var så formad av statarsystemets regler och begränsningar, enligt Svensson, att det inte fanns någon utväg, ingen bättring i sikte, allt framstod ödesbestämt, för honom såväl som för familjen.
Problemet är att Svensson inte litar på berättelsen och sin berättarförmåga. En familjeförteckning presenteras inledningsvis och den första tredjedelen av boken består av introduktioner till den ena personen efter den andra, som om vi hade med ett släktepos att göra. Därtill är de delar av berättelsen som har förlagts till nuet tämligen överflödiga, då Svensson samspråkar med en släkting för vilken han i sin tur presenterar det material han kommit över i sina utredningar, som om det var henne detta berättades för, inte för oss.
Uppenbart är att Svensson vill låta händelsen tala för sig själv. Samtidigt vill han försöka förstå hur någonting sådant kunde hända i en familj utan synbara konflikter. Därför är det lite underligt att morddramat framkommer först halvvägs in i boken. Då har vi fått en mängd historiska utläggningar om statarsystemets villkor och utveckling, men utan att vi får syn på vad detta egentligen betyder för den tragik som komma skall, eller för Svensson själv.
Jag irriterar mig på de vaga frågor som strös över nästan varje sida: ”För vad var egentligen moderniteten?” ”Hur blir en människa fri?” ”Vad tänkte Elof och Matilda om det?” I efterordet säger Svensson att han genom frågorna velat visa att det är han som spekulerar, nu är det författaren som rör om i grytan. Men vem skulle det annars vara som talar?
Man kan nästan ta på karaktärernas och lantgårdarnas väderbitna tillstånd. Men de historiska faktaupplysningarna och teoretiska utläggningarna lägger sig i vägen för det murkna kammarspel som detta är, med tysta röster i tomma rum. När karaktärerna träder fram i sin mångtydighet, i en underlig blandning av kyla och ömhet, rör vi oss närmare den roman vi egentligen har att göra med, rakt motsatt vad Svensson påstår i sitt efterord.
Café Bambino: Dina följare hatar dig
