Ett mästerverk som doftar smuts och blod
Lyndal Roper har skrivit om 1500-talsbönderna som drömde om rättvisa
Publicerad 2025-06-16
”Summer of fire and blood” av Lyndal Roper
När uppstod den första politiska massrörelsen? Ett vanligt svar är: under den franska revolutionen 1789, när landsbygdens fattiga allierade sig med Paris advokater. Ett nytt – och lite chockerande – svar kommer Oxfordhistorikern Lyndal Roper med i sin magnifika bok ”Summer of fire and blood”. Hon menar att den första massrörelsen uppstod redan i 1520-talets Tyskland.
Händelsen i sig är välkänd. 1524 bröt det tyska bondekriget ut. Påverkade av reformationen marscherade radikaliserade bönder från sydvästra Tyskland, uppåt landet med krav på livegenskapens avskaffande och lägre skatter. Man brände borgar, skövlade kloster och dräpte hertigar, men stoppades 1525 av furstliga styrkor. Över 100 000 bönder dödades – the end. Marx och Engels fascinerades av kriget och beskrev det som en misslyckad borgerlig revolution. Engels lyfte fram dess upprorsledare, prästen Thomas Müntzer, som en kommunistisk tidsresenär, utan en revolutionär klass vid sin sida.
Fel fel fel, utbrister Roper. Vad såväl Marx och Engels, som senare historieskrivare inte har förstått är att bonderevolten var just en massrörelse. En massrörelse skulle kunna liknas vid … en bläckfisk! Ett magnifikt väsen med blått blod, inbyggd turbodrift och hjärnan i armarna. Bara dess existens ställer världen upp och ner – och exakt det gjorde bonderevolten.
Snabbt bildade man en Occupy-rörelse och skapade en föregångare till arbetarkommunerna
Den började efter att en hertiginna i Sthühligen beordrade sina livegna att samla tomma snäckskal, tänkta som garnlindor, vilket blev en symbol för förtrycket ovanifrån. Hennes tjänare vägrade, slöt sig samman, och utvecklade blixtsnabbt ett politiskt program: skattestrejk, avskaffat tionde, nya allmänningar, av-finansiering av klosterväsendet och så vidare. Snabbt bildade man en Occupy-rörelse och skapade en föregångare till arbetarkommunerna. Bläckfisken hade satt på turbofarten – och tänkte med armarna.
Det är en fröjd att läsa Ropers blod- och smutsdoftande prosa. Inför ”Summer of fire and blood” cyklade hon upprorets sextio mil, och emellanåt känns det som att läsa ett krigsreportage, ångande av dagsfärsk trycksvärta. På ett smått fantastiskt sätt lyckas hon ta sig in i den tidens innersta drömmar, genom rekonstruktioner av pamfletter, dagböcker och brev. Eftersom bönderna förlorade kriget, och segrarnas historia är en enda stor cancelkultur, är det en grannlaga uppgift. Men Roper kan tiden på sina fem fingrar. Hon har skrivit inte mindre än två biografier över Martin Luther tidigare.
Så här kan rekonstruktionen se ut: genom att noggrant studera samtida konstnärer som Albrecht Dürer och Lucas Cranach upptäcker Roper att bönder börjar avbildas på ett nytt sätt runt 1520. Plötsligt ser man dem i antika poser, med ståtliga stövlar och svärd i bältet medan de binder säd och reparerar maskiner. Roper kopplar samman detta med att kända teologer från tiden (som Andreas Karlstadt) byter baretten mot filthatt och vill tilltalas med ”Broder” i stället för ”Doktor”. Slutsatsen är att det plötsligt blivit hippt att vara bonde – en formidabel ruraliseringsvåg svepte över landet. Jag ser Olle Sarri i filmen ”Tillsammans” framför mig, med en plog i stället för svarv.
Dessutom dekonstruerar Roper bilden av bönderna som blodtörstiga röda khmerer. Så sent som 2016 gav Per Svensson ut ”Frihet, jämlikhet, reformation!” där han liknade rebellerna vid talibaner och Müntzer vid en hålögd islamist. Så ser det ut när borgarna skriver historia: minsta pip om ekonomisk utjämning måste blixtsnabbt stämplas med ”TERROR” och ”GULAG” – också om det var för 500 år sedan. Roper är inte blind för avarterna – antisemitism var en aktiv ingrediens i revolten – men påpekar att större delen av bonderörelsen visserligen var våldsam – men inte mordisk. De ockuperade klostren men dödade sällan munkarna. I stället skar de sönder fiskenäten i dammarna, tog abbotens guld och drack upp vinet i källaren. Guldet användes till att starta en fond för hemgiften åt fattiga kvinnor. Så fungerar en levande folkrörelse: snillrik ut i tentaklerna. Och bönderna var knappast några blodtörstiga khmerer – mera påminde de om anarkister med dreadlocks i Christiania.
Hopen drog vidare och brände ner slott. Dessa byggen stack upp som giftsvampar i landskapet, symboliserades den gamla onda tiden. Vid ett tillfälle vrålade den ökända Margareta Renner ”skär av släpet på adelsdamerna”. Tanken var att göra fröknarna till ”plockade gäss”, med en rabelaisk humor. I slottens kapell tog man nattvardskalken och smälte ner den. Luther hade ofrivilligt kommit på ett sätt att finansiera revolutionen, vilket gjorde honom förfärad. Gör slarvsylta av bondjävlarna, vädjade han till furstarna.
Tanken svindlar: om den politiska demokratin firat 500 år i år, var hade vi varit då?
Så gick det som det alltid brukar gå med folkliga resningar. Furstarna och deras vasaller förenade sig. Drömmen om frihet kvästes med glödtänger och sträckbänk. Efteråt torkade överheten av blodet från svärdet och talade – som vanligt – om att ett annat samhälle ”inte är realistiskt”. Men som Roper konstaterar var det en hårsmån från att revolutionen lyckades – om bara gruvarbetarna anslutit sig. Kanske hade ”frihet, jämlikhet och broderskap” då blivit resultatet av reformationen och inte den franska revolutionen. Tanken svindlar: om den politiska demokratin firat 500 år i år, var hade vi varit då?
Slutsatsen vi kan dra av Ropers mästerverk är jublande optimistiskt. Det finns inga ”historiska scheman” för revolutioner. Och att ”bondeuppror är blodiga” – med Jan Myrdals tvärsäkerhet – är inte med nödvändighet en sanning. Likaså tycks människan ha en evolutionärt kodad drift att göra uppror i klassamhällen. Det Roper visar ligger i linje med vad vänstertänkare som Rebecca Solnit och David Graeber formulerat: revolutioner påminner om stora, underjordiska mycel. Plötsligt skjuter färgsprakande svampar upp där man minst anar det – för det verkligt imponerande är det tålmodiga arbetet under jord. Bonderevolten i Tyskland började med ilskan över snäckskal som garnlindor, men omvandlades blixtsnabbt till en tankesmedja där en förbluffande modernitet formulerades. Anabaptister drömde om att avskaffa kärnfamiljen, arrendebönder fantiserade om ett harmoniskt förhållande till naturen, svärmare krävde ett slut på privatiseringspolitiken. De politiska visionerna var förberedda, dynamiska och intelligenta.
I en tid då vi inte längre drömmer om en revolutionär industriarbetarklass är detta goda nyheter. Världen kan vändas upp och ner av andra bläckfiskar. Under samtidens AI-trälar och daglönare i gig-ekonomin utbreder sig mycelet.
Konstpodd: I själva verket
