Martin Luuk skriver kul om humor och sig själv
Killinggängets särling ger ut självbiografi
Publicerad 2025-10-03
”Självbiografi. 1984–2001” av Martin Luuk
”Ska det vara roligt?!”
Som anställd vid SVT:s ”klagomur” på 1990-talet, eller Programupplysningen som inrättningen hette på riktigt, fick jag ofta anledning att försöka förklara Killinggängets humor för gamla stötar.
Per telefon.
Ta bara Robert Gustafssons grillande nazistgranne i serien ”Percy tårar”, eller videon med den brittiska hårdtechnoduon The Prodigy featuring munspelaren Jalle Lorensson från Wilmer X (på pricken gestaltad av Gustafsson), i ”Nilecity 105,6”.
”Ska det vara roligt?!”
Bakom många av skämten låg Martin Luuk, född 1968 och lillebror till programledaren Kristian Luuk. I hans nyligen utgivna självbiografi, utspelande sig mellan 1984 och 2001, får vi följa hans utveckling som författare och humorist, i en skildring bitvis erinrande om Jonas Gardells ”En komikers uppväxt”.
Liksom Gardell växte Luuk upp en bit norr om Stockholm, i Täby, och liksom Gardells alter ego Juha tycks Luuk ha varit något av en sällskapssjuk eremit. I inledningen skildras hur han går hem till en kompis föräldrar enkom för att få sitta en stund i deras klädkammare, för att återuppleva den sinnesfrid han förnam under ett kalas i det förgångna då han tog sin tillflykt till samma gömställe:
”När jag suttit ett tag vande sig ögonen och tack vare den lilla strimma ljus som kom in från rummet genom springan i garderobsdörren kunde jag få en glimt av Peters ljusblåa skjortor som hängde på galgarna. En svag doft av svett parat med Alain Delon pour homme kom emot mig.”
Till upplägget är ”Självbiografi” det minst märkvärdiga Luuk klämt ur sig hittills. Handlingen löper i stort sett kronologiskt, och vi får följa den unge särlingens uppväxt tillsammans med Andres Lokko och andra kända och okända exilestniska vänner. Luuks estniska bakgrund ges stort utrymme, och till det finaste i boken hör skildringen av hur kompisarna tillsammans odlar fram en avig och referensspäckad internhumor baserad på en serie vykort föreställande estniska motståndsgubbar i sovjetisk fångenskap, särskilt en vid namn Mart Niklus:
”Det räckte att hålla upp en bild på honom för att vi skulle falla till golvet i okontrollerbara konvulsioner. Eller bara nämna hans namn. Niklus. Men bara Mart gick också bra.”
Föräldragenerationen är förstås helt oförstående, ja, upprörda, men kalenderbitare torde erinra sig att namnet Fred Asp besatt ett liknande signalvärde i serien ”I manegen med Glenn Killing”. För den som varde vis, vill säga.
För den som inte intresserar sig så mycket för Killinggänget kan skildringen kanske framstå som väl intern, åtminstone bitvis. En eller annan göteborgare lär nog också tappa plomberna av alla stockholmska hänvisningar till sådant som Bistro Tim på Söder eller Westermans hörna i Gamla stan. Det vill säga ställena som gällde i skarven mellan åttio- och nittiotal, för den som siktade på att bli något konstnärligt.
Slumrar till gör man dock aldrig som läsare, för Luuks ömsinta och förmodligen fåfängliga borrande efter sin egen och humorns kärna är genomgående kul och intressant att följa:
”Jag börjar alltmer förstå att ju mer man kan krympa tillskruvningen, det ’uppenbart roliga’, desto bättre blir det. Det perfekta skämtet kanske är som den riktiga världen, bara uppställd på en piedestal och upphöjd till humor, som Duchamps urinoar.”
Vad stackars Fred Asp beträffar så gav även han ut en självbiografi häromåret, med titeln ”Fred Asp – En obskyr trummis i Imperiet”, och en uppföljare lär vara på väg.
Café Bambino: Alkoholdemens, mördade journalister & dumma telefoner
Konstpodd: I själva verket
