Stockholm är rent, vitt – och håller på att dö
Hyror och bullergränser knäcker stans kulturliv
Den över åttio år gamla biografen Park vid Humlegården i Stockholm ska bli ett gym. Eventuella protester är meningslösa.
En gång drömde den här staden om London, New York, Seoul och Tokyo. Idag erbjuder Skandinaviens självutnämnda huvudstad ingenting för den som vill upprätthålla nyfikenhet på världen.
Stockholm är mitt enda hem, min födelseplats. Här hittar jag överallt. Här körde farsan taxi i över 40 år. Här krossades mitt hjärta en gång, två gånger, tre. Här förväntar jag mig tolkningsföreträde gentemot karriärskalmariter i dåliga skor. Men min plats på jorden har reducerats till ett co-living för liv dränkta i lådvinsnostalgi.
Det händer fortfarande att väldigt gamla personer går till restaurang Tranan vid Odenplan för att beställa en biff Rydberg, precis som den brittiska big beat-duon Chemical Brothers brukade göra under sina Stockholmsbesök på nittiotalet. Under samma period fick författaren Per Hagman sin post skickad dit.
Det går förstås att bli ilsk på tidens vurm för berättelser från förr. Jag är mer arg på alla er – politiker, boende och kulturella makthavare – som har förvandlat den här staden till en balansräkning. Kasino Cosmopol står öde. Kebaben i hörnet Kungsgatan/Vasagatan är ett Bröd & Salt. Sveriges första McDonald’s ett Max. I en stad är allting alltid utbytbart, men jag begriper inte varför det jämt måste vara till det minst inspirerande alternativet.
Poliser konfiskerar engångsgrillar i Tanto, cyklisternas lönerevision hänger tydligen på farten. Paradlokalen i hörnet Sveavägen/Kungsgatan – där folk brukade gå ut och in dygnet runt – är nu en Tesla-butik. PUB-huset har blivit något som påstår sig vara ”Haymarket by Scandic”. Överallt: Espresso House, Joe & the Juice, Sushi Yama, Caffé Nero, Brödernas.
Journalisten Staffan Heimerson sa nyligen så här i en intervju med Dagens Nyheter: ”Svenskarna kommer aldrig att bli några riktiga européer. Vi är ett gäng snarstuckna nationalister som vill dricka vår egen sprit”. Han har rätt. Det syns tydligast i det moderna Stockholm, där ingenting är mer intressant än det som redan har gjorts, helst av dig själv eller någon av dina polare. De få som fortfarande arbetar med kultur i staden har inga större drömmar än att ”lyckas”, vilket betyder att du blir bjuden på Expressens kulturfest. Vi får vad vi förtjänar: gågator belamrade med malplacerade blomlådor och vita människor med duktiga åsikter som går och lägger sig i tid.
I dikten ”Inte Bara Ett Schackparti” skriver poeten Bruno K. Öijer fram en vän som vantrivs med det mesta. Texten väcker ”den ökända krogen Britannia mitt emot Stadsbiblioteket” till liv, där berättarjaget och vännen umgås med ”rotlösa människor i samhällets utkanter”. Jag behöver inte ens nämna att Britannia sedan länge är ersatt med en myndighetsbyggnad.
Lokalhyrorna i city förutsätter att varje kvadratmeter pressas till max. En restaurang kan möjligen överleva, åtminstone om den tar 109 kronor för en öl, men det är ekonomiskt omöjligt att avvara ytor till ett dansgolv eller en scen, så länge inte målgruppen tjänar ett par hundratusen per månad. Även om hyrorna sjönk vore kulturambitioner dödfödda. Stockholms bullergräns ligger på 25 dBA i grannens sovrum. Ansvaret för att hålla nivån ligger på arrangören, inte på fastighetsägaren eller den boende som valt att flytta dit.
I Berlin mäts ljudnivån vid fastighetens fasad i stället för inomhus och riktvärdet är högre. I London gäller sedan 2018 ”Agent of Change”: den som flyttar in bredvid ett etablissemang ansvarar själv för ljudisoleringen. Den regeln har räddat klubbar som Ministry of Sound. Stockholm bygger på motsatsen. Ett mejl till Miljöförvaltningen, tillsyn startar, mätning sker hos grannen.
Den senaste gången som Stockholm prioriterade en öppen plats för till exempel konst, musik, teater och samtal – en yta som tilläts att stå över kommersiella kalkyler – var på sjuttiotalet när Kulturhuset, ritat av Peter Celsing, uppfördes vid Sergels Torg. I dag är Kulturhuset en symbol för en utdöd idé om livet och staden som någonting större än bostadsvärderingar och konferenslokaler. På plan två, där biljettkassorna tidigare låg, hyr nu EU-kommissionen ytan.
Baren Bitter Pills är redan stängd, liksom samtliga tillfälliga lokaler i periferin: Kruthuset, Svarta Dörren, Festberga och Pluto
Jag brukade tro så mycket om Stockholm, hoppas på så mycket. Som när jag tog tunnelbanan från Akalla till T-centralen själv första gången. När jag gick med Reclaim the Streets. Tiden när hela kroppen längtade efter sammanhang. I stadskärnan fanns – inbillade jag mig åtminstone – allt jag hade läst om: musik, partners, rus, sex och tuffa kläder. Där fanns, var jag helt övertygad om, människor som var som jag, som tänkte som jag, som ville leva som jag.
I dag är staden grund. Den symboliserar noll och gömmer intet. På sin höjd ägnar den sig åt palliativ vård, som när nattklubben Trädgården nyligen fick sitt bygglov förlängt med två år efter protester. Men, kära läsare, inbilla dig inget: detta är ett undantag. Baren Bitter Pills är redan stängd, liksom samtliga tillfälliga lokaler i periferin: Kruthuset, Svarta Dörren, Festberga och Pluto. Sidetrack kommer att knäckas av eviga ljudisoleringar. När jag senast besökte den nyöppnade konsertscenen Spice på Götgatan hade polis och Skatteverkets tjänstemän redan omringat stället.
Pandemin slog undan benen på en generation som stod startklar för att göra sina första riktiga dumheter i livet. När den väl tilläts att gå ut igen hade dejtingapparna ersatt de mest basala anledningarna till att lämna lägenheten. Men apparna är inte orsaken till Stockholms död. Det är lokalhyrorna och föreningsklagomålen, det är gentrifiering och demografi. Föreningar tvingas söka kulturstöd för att över huvud taget kunna betala lokalhyra, inte för att kunna arvodera personal. De högsta butikshyrorna i city ligger från 12 000 kr per kvadratmeter och år, vilket motsvarar 50 000 kronor i månaden för en krog på 50 kvadratmeter.
I Birgitta Stenbergs ”Rapport” från 1969 – en bok om att vara hög och kåt i Aspudden – jagar en extrainsatt polisiär ”chockbuss” berättarjaget mellan kvartarna. Stockholm har en lång historia av att förfölja obekväma människor, riva deras bostäder och höja deras hyror tills ”problemen” försvinner. När jag i början av nollnolltalet fick min första lägenhet i just Aspudden var hyran 2536 kronor för 23 kvadratmeter. Vid utflyttning tolv år senare var den tredubblad. Hornstull, innerstadens södra utpost, liknar en apartheidstat där inflyttade arkitekter trängt ut ursprungsbefolkningen.
I Leandoers mobilkamera är blickarna grumliga, alienerade och oroliga
Genom skärvorna skiner fortfarande mina drömmars stad. Som hos min skräddare Hannibal. Han vet fortfarande allt om kubansk bomull. Som när jag erbjuds mycket avancerade doftstickor av det japanska modehuset A. Presses globalt ambulerande personal, som uppenbarligen missat memot om att Stockholm är en stad att undvika. Replokalerna under mark, där vi gömde oss under pandemin, medan vatten och piss droppade från taket. Mika Snickars, Djungel & Jazz, Jus och Nitty Gritty. Älskar er, men vi lever på övertid.
Den person som borde representera Stockholm 2025 är Jonatan Leandoer, mer känd under artistnamnet Yung Lean. I den helt nyligen utkomna fotoboken ”256 GB” tecknar han vad det innebar att bli vuxen under det senaste decenniet. Resultatet är ett Sverige och Stockholm på dekis, ett slags nihilistisk motsvarighet till 1965 års ”Take Ivy”, där fotografen Teruyoshi Hayashida skildrade studenter på amerikanska elituniversitet, alltid med solsken i blick. I Leandoers mobilkamera är blickarna grumliga, alienerade och oroliga.
En stad har en överhängande uppgift: att erbjuda risker. Stockholm är i stället en plats där vi sätter stängsel på Västerbron för att hindra folk från att ta livet av sig. Men en stad utan faror, skit och ljud är inte längre en stad. Det är en återvändsgränd. Ett slutförvar för er som bara ser pengar i spegeln.
Café Bambino: Alkoholdemens, mördade journalister & dumma telefoner
Konstpodd: I själva verket
