En mardröm om en evig isande kall svensk vinter
Oerhört skickligt av Magnus Dahlström
Publicerad 2026-01-23
”Vinter” av Magnus Dahlström
För tio år sedan lanserade den indiske författaren Amitav Ghosh tesen att den traditionella, borgerliga romanen är oförmögen att skildra vår tids stora ödesfråga, klimatförändringarna. Romanen bygger på en alltför stabil och förutsägbar världsbild, menade han, och har ett på tok för snävt intresse för enskilda individers relationer och inre världar. En av få genrer som enligt Ghosh kunnat fånga klimatförändringarnas stora, svindlande perspektiv är science fiction, även om många författare haft beröringsskräck för genren.
Det senaste decenniets svenska försök att skriva klimatromaner bekräftar i princip Ghoshs tes. Merparten har fastnat i ett självupptaget intresse för den privilegierade medelklassens klimatångest och rubbade livspussel, och det är nästan bara de romaner som tagit ut svängarna mot fantastiken som lyckats sätta något på spel och säga något nytt.
Magnus Dahlströms senaste roman ”Vinter” hör helt klart till denna senare kategori. I tre berättelser om tre generationer av en utsatt och olycksdrabbad släkt skildras hur ett litet samhälle i norra Sverige drabbas av allt längre vintrar. Temperaturen kryper med åren ned till minus 30, 40, ja nästan 50 grader. Till slut ligger snön kvar året runt.
I den första berättelsen får vi följa hur ett par som väntar sitt första barn bosätter sig på orten, där mannen fått en tjänst som tandläkare. Plötsligt börjar de uppleva snö och minusgrader trots att det är mitt i sommaren, och det blir allt svårare att hålla det dragiga gamla huset varmt om nätterna. Dessutom sipprar världens elände in via tv:n: Organiserad brottslighet. Krig. Vinstdrivande skolor. Till råga på allt börjar mannen oroa sig för rovdjur ute i nattmörkret. Kanske finns det varg i trakten?
I de andra två berättelserna hoppar vi fram ett trettiotal år i taget, till ett samhälle anpassat till evig kyla. Karaktärerna byts delvis ut, men de tre berättelserna rymmer tydliga ekon från varandra och sitter ihop på en rad sinnrika sätt som inte ska avslöjas.
Förlaget marknadsför romanen som ”en ohygglig framtidsvision”, men det rör sig knappast om någon dystopi i egentlig mening, med ett mardrömssamhälle i klimatförändringarnas spår. De tekniska och samhälleliga spekulationerna är försiktiga, och att större delen av romanen utspelas i framtiden handlar mest om att skapa en tryckande fond mot vilken dramat utspelas. Jämfört med många tänkbara framtidsscenarion handlar det kanske snarare om en utopi, där välisolerade hus klarar av nästan 50 graders kyla, där det trots evig vinter finns rikligt med varierad mat, välfungerande tandvård, äldrevård och badanläggningar. På ett ställe framkommer rentav att det införts medborgarlön.
Det mardrömslika handlar i stället om Dahlströms täta, suggestiva stil och kusliga osäkrande av verkligheten. Hela den andra berättelsen kretsar till exempel kring vad som egentligen hände en kväll när berättaren plogade en mindre väg och körde på något i vägrenen. Händelsen vänds och vrids på i ständiga omtagningar och närmast paranoida medvetandeströmmar tills även det mest osannolika börjar te sig rimligt. Det finns faktiskt något mycket David Lynchskt i de många lösa ledtrådar och pusselbitar som antyds, men som sällan tycks gå ihop.
Även om Magnus Dahlströms fokus ligger på ett fåtal levnadsöden kan jag se Amitav Ghosh smacka nöjt framför mig: ”Vinter” överger snabbt den traditionella romanens trygga och allt falskare värld och förmedlar en känsla av overklighet som klimatförändringarna, men även det politiska världsläget, gjort alltmer utbredd. Att Dahlström lyckas upprätthålla denna grundläggande osäkerhet om tillvaron i hela 600 sidor tyder på en oerhörd skicklighet.