Måste jag också ligga med tusen killar nu?
I litteraturen är det ont om lyckliga slut för bögar
I tio dagar har jag legat i mitt fönster och glott på det nakna magnoliaträdet nere på min gata. Första gången jag noterade trädet var för några år sedan när min kille stod lutad mot det och vinkade till mig uppe i fönstret. Han hade en grön keps och en väska fylld med badlakan, han tyckte att vi skulle ta årets första dopp. Sedan dess har trädet varit synonymt med honom. För det mesta har det varit okomplicerat. Men de senaste tio dagarna har det stormat runt trädet, det har fått ett nytt lövverk av snö och slutligen is.
“Vi måste prata.” Tre ord som ingen vill höra och hade man öppnat upp mitt bröst här uppe i fönstret hade man bara hittat ett litet svart hål. Vi har inte gjort slut men vi ska inte höras på några dagar, känna efter, få lite andrum. I tio dagar har jag legat i mitt fönster och konsumerat böcker som behandlar romantisk kärlek mellan män, där upphovsmännen är just homosexuella män. Ett masochistiskt försök att hitta tröst i andras olycka eller bara ett allmänmänskligt behov av att känna igen sig? För om det något vi bögar lärt oss genom litteraturen är det att det inte finns några lyckliga slut.
När jag börjar läsa ”Kärlek i Seoul” av Sang Young Park mår jag trots omständigheterna helt okej, det svarta hålet är inte märkvärdigt stort, det känns som att allt kommer att lösa sig. Protagonisten Park har inte en lika optimistisk syn på sitt liv. Det är kanske inte märkligt eftersom han, likt många andra bögar i populärkulturen, får hiv och hatar sitt utseende. Sedan går resten av boken ut på att han är ledsen för att han känner sig så jävla dålig och ska ligga med tusen killar för att råda bot på det. Han ska i slutändan inte få kärleken.
När jag lägger ner boken känner jag hur det svarta hållet vuxit. I spegeln känner jag mig lite tjock, lite ful: kommer jag också behöva ligga med tusen killar och få hiv?
Jag får ett tips av en bögkompis, han tycker att jag ska läsa ”Unge Mungo” av Douglas Stuart, den ska ha ett lyckligt slut. Jag börjar läsa på kvällen och läser igenom natten medan plogbilarna kör skytteltrafik nere på gatan. Boken är mörk. På morgonen har det svarta hålet sugit i sig allt. Misshandel, missbrukande föräldrar, våldtäkter och homofobi är de fyra väggarna som protagonisternas kärlek får verka inom. Att boken skulle ha ett lyckligt slut är en lögn, slutet är på sin höjd humant, vad det nu innebär. Det svarta hålet börjar göra ont på riktigt där inne bakom revbenen. Eller så är jag hungrig, jag vet inte riktigt. Men jag saknar min kille.
All representation av vår kärlek kommer med nederlag, död, svek, promiskuitet och besvikelse
Jag tar mig an ärkebögen Bret Eston Ellis senaste roman ”Skärvorna”. Boken är tjock och fylld av alla bögklyschor på jorden. Här snortar vi kokain till frukost och stoppar i oss allt vi kan hitta, vad som helst så länge vi slipper känna något alls. Vi ligger med vår flickväns pappa för ett filmkontrakt. Sedan suger vi av halva fotbollslaget för att dämpa smärtan efter att ha hittat killen vi brukade ligga med, skändad i poolen. Efter 600 sidor tar det svarta hålet över hela min lägenhet, precis som diskberget redan gjort. All representation av vår kärlek kommer med nederlag, död, svek, promiskuitet och besvikelse. Det kanske inte är så konstigt att modernare verk inte lyckats bryta mönstret eftersom det är vad vi har blivit matade med sedan vi kunde förstå vad vi var för något: från Edmund White till Jonas Gardell, alla bögar är besatta av att må dåligt.
I ett desperat försök att hitta något som ger mig hopp googlar jag efter lyckliga slut. Jag försöker ta mig igenom serier baserade på böcker så som ”Heartstopper” och den omtalade ”Heated rivalry”, även den svenska succéserien ”Young royals”. Skildringarna är inte lika mörka – de är till och med upplyftande. Men, upphovsmännen är kvinnor.
Är kärleken så pass betingad med allt som är dåligt i livet att bögar blivit oförmögna att gestalta den på något annat sätt än total misär?
Jag vägrar vara en del av det narrativet. För mig är kärleken en grön keps, en dans i köket, en tupplur i Humlegården och en cykelresa runt Gotland. Så jag skriver till min kille fast vi sagt att vi inte ska höras. Jag gör det för James och Mungo, Rasmus och Benjamin, Elio och Oliver, för Bret, för Gyu-ho och Park, för Jonathan och Teo. För Enis och Jack fucking Twist.
I går stod han där igen, under grenar som inte längre var tyngda av is, och vinkade till mig. Förvisso inte i en grön keps men med sitt bruna hår, sin dumma lilla mustasch och med ett par skridskor runt halsen. Kanske finns det ett lyckligt slut för två bögar?
Jimmy-Ray Rastbäck är frilansskribent och ämneslärare.