Äldrevården blir till vers – och till tomma gester
Erik Vernerssons andra diktsamling tar ett oväntat språng
Publicerad 2025-05-28
”Sommartid i sorg i Sverige” av Erik Vernersson
2018 debuterade Erik Vernersson med ”Kroppsspråk, döda”. En förtätad diktsamling som projicerade sagotablåer – till synes tagna från morgonsamlingen på förskolan – mot en vagt socialrealistisk bakgrund. Bland annat minns jag bilden av en man som ror under en regnbågsbro med ett teleskop som åra. När debuten var som bäst fick den mig att tänka på en modernist som Paul Celan; hans halsbrytande språkliga vändningar korsade med barnkammarramsor.
Nu, sju år senare, kommer Vernersson med en andra bok som tar ett drastiskt språng åt ett annat håll. ”Sommartid i sorg i Sverige” är dagsverser, skrivna på bunden vers, från äldrevården. Inte mycket känns igen från tidigare diktsamling, bara författarens rika ordförråd och reminiscenser från den sagovärld som han upprättat. Som bäckahästen, ett skånskt väsen påminnande om näcken, som förlupit sig in i den norrländska skogsmiljö som Vernersson skriver fram.
Jag ska erkänna att mina metrikkunskaper är lite ringrostiga, men jag bedömer Vernersson som skicklig i att hålla takt och ton (trots vissa nödrim). Emellanåt imponerar han storligen, som när han lyckas få in både skyddslakan, liggsår och en kritik mot vårdindustrin i en sonett-liknande dikt (14 rader, men inte jambisk pentameter). Versmåtten gör att dikterna travar på likt vikarierna i de ljusgula korridorerna. Ofta bygger dagsverserna på att döden inne på äldreboendena och den spirande sommaren utanför kontrasteras mot varandra – till exempel kan ”kateterbytet” rimmas på ”rävgrytet”. På så sätt upprättas ett slags ljusgårdar tätt intill dödens väntrum. En uppenbar inspirationskälla är Malte Perssons bundna verser från tunnelbanan i ”Undergången” (2021), vilka oväntat blivit stilbildande.
Mindre förtjust är jag i ordvitsandet (även här har nog Persson ett finger med i spelet). Vernersson var visserligen värre i den förra diktsamlingen, men också här skymtar en och annan göteborgsgubbe fram. ”Bromsmedicinen gnistrar mot rälsen” är en typiskt krystad bild från boken. Ordlekandet – i form av att metaforer tolkas bokstavligt – kan emellanåt locka fram märkvärdiga sanningar ur språket, men det kan också bli stilövningar. Magnus William-Olsson sade en gång att poesi är språket ”i dess högsta potens”. Betraktad så kan ordleken i dikten liknas vid att författaren knäpper av revolverbältet och slänger upp bootsen på skrivbordet. Det kan vara befriande som sagt – men i Vernerssons fall blir det mest tomma gester.
Problemet med att skriva dagsverser i bunden form är att dikterna lätt blir som en registrerande kamera som samtiden flödar in i. ”Sommartid i sorg i Sverige” lider av just detta. Vernersson njuter uppenbart av hur mycket han kan fånga i objektivet och såväl existentiella funderingar som samhällskritik skrivs fram mer för att passa rimflätningen än för att få läsaren att känna något. ”Handskar och skoskydd stramar / åt som budgetramar” skriver han i en formulering som känns både nebulös och klyschig.
Om problemet med ”Kroppsspråk, döda” var att den emellanåt använde för tunga oljefärger lider ”Sommartid i sorg i Sverige” snarare av att den är gjord i för ljusa vattenfärger. I den förra diktsamlingen vågade han åtminstone följa motiven ut ur ramen. Men här skvätter inget utanför.
