”Förbannelsen” är en essä av högsta klass
En av de klokaste samtidsdiagnoserna som skrivits i Sverige på 2000-talet
Publicerad 2025-09-03
”Förbannelsen” av Karin Pettersson
Upp och nedvända stater. Så sa vi på 1990-talet när vi pratade om följderna av den framrusande globaliseringen. Uttrycket kom från samhällsteoretiker som Vandana Shiva och Manuel Castells. Innebörden var att staten inte längre försvarade sina medborgare mot världen, utan de världsekonomiska intressena mot medborgarna.
Så slets samhället isär av motsättningen mellan en ekonomisk-politisk elit och en folkmajoritet som stod vanmäktig inför ett system som i allt högre grad behandlade dem som en belastning. Ju mer staten försökte främja landets näringsliv, vars öde var sammanknutet med de globala marknaderna, desto längre avlägsnade den sig från sina medborgare, som ofta såg den nationella gemenskapen som sitt ankare. Och ju mer staten framhävde sina medborgares intressen, desto mer framstod den som en broms för näringslivet, och straffades av finansmarknaderna.
Hur tjugohundratalets samhälle skulle se ut, det berodde på hur världens regeringar tog sig ur denna rävsax. Analysen och vägvalet var tydliga redan då på 1990-talet. Det var också tydligt att konflikten gällde det demokratiska systemet. Vilka skulle följderna bli, när staten pantsatte medborgarnas jobb, välfärd, utbildning och hälsovård för att frigöra vinstmöjligheter åt näringslivet? Även om detta skrev många på 1990-talet: Demokratin skulle gå under. I dess ställe, hierarkiska maktordningar av olika slag. Världen skulle bli ”farlig, kaotisk och otrevlig”, förutsåg samhällsvetaren Immanuel Wallerstein.
Rävsaxen? Karin Pettersson säger det bättre när hon talar om en förbannelse. Hon berättar hur hon föll offer för den. Uppvuxen i en solid sossefamilj utbildade hon sig på Handelshögskolan och University of Chicago – nyliberalismens och den neoklassiska ekonomins högborg – och handplockades sedan till Göran Perssons finansdepartement.
Vari bestod förbannelsen? I villfarelsen att vinstintresset är en samhällsbyggande kraft. I övertygelsen att den demokratiska världens fortbestånd hänger på att allmännyttan retirerar och släpper fram individen, entreprenörerna, marknaden och kapitalet, så att de kan skapa välstånd, frihet och demokrati. I påbudet att hinder för marknaden var av ondo – välfärdspolitik, skatter, regleringar, offentlig sektor och offentligt ägande.
Så gick Sverige från att vara ett av världens mest jämlika länder till en plats där marknadens logik ersatte tanken om det gemensamma. Pettersson påpekar att systemskiftet kom från höger. Hon framhåller lika noga att det verkställdes av socialdemokrater, Göran Persson, Tony Blair, Gerhard Schröder, med flera. Framför allt betonar hon att förbannelsen förklarar nutidens kris: vår haltande välfärd, sönderrostade infrastruktur och orättvisa skola; ett system där högerradikal nationalism trumfar demokratin och njuter av att jaga minoriteter och invandrare; en internationell oordning där ingen förmår ingripa mot pågående folkmord. Jo, det hade gått att undvika med en annorlunda politik.
Två saker gör boken särskilt effektiv
”Förbannelsen” är en essä av hög klass, en av de klokaste samtidsdiagnoserna som skrivits i Sverige på 2000-talet. Förvisso, analysen är inte originell, men Petterssons version är sannare och mer brännande än det mesta jag läst om det så kallade systemskiftet. Hon målar i breda och exakta drag. Hon lutar sig mot vederhäftiga källor. Hon famnar systemskiftet i dess helhet – boken är en hel världsteater – och ställer figurerna, händelserna och idéerna på sina rätta platser, från murens fall till al-Qaidas attack mot USA, från Lasermannen till Jugoslaviens sönderfall, från striden om löntagarfonderna till Göteborgskravallerna, från Ingvar Carlsson till Magdalena Andersson.
Två saker gör boken särskilt effektiv. Det första är att Pettersson visar hur 1990-talets avgörande händelser och idéer präglade henne själv som tänkande och kännande kvinnligt subjekt, från tonårslivet i Farsta, över karriären som politisk rådgivare i finansdepartement, till uppvaknandet: insikten om att Göran Persson och hans krets var politiska zombies. ”Han lät som en socialdemokrat, men det var ett borgerligt land han byggde.”
Det andra är att Pettersson kan politisk ekonomi. Pedagogiskt förklarar hon hur neoklassisk ekonomisk teori steg för steg införlivats i socialdemokratisk politik, som därmed kommit att prioritera fungerande marknader, konkurrens och inflationsbekämpning framför full sysselsättning, bostäder och välfärdsinvesteringar. På nära håll och i realtid bevittnar hon hur socialdemokratiska ledare säljer sin själ till ekonomiska modeller som jämnar det samhälle som deras föregångare byggt med marken.
Ett av kapitlen handlar om Göteborgskravallerna 2001. Pettersson var då 25 och följde den demokratiska mobiliseringen mot EU-toppmötet och dess besök av USA:s president George Bush. Regeringen Persson hade lovat att folkrörelserna skulle få höras och rent av delta i diskussionerna. Det blev tvärtom: polismakten spärrade in, grep och sköt skarpt mot demonstranterna. Efteråt drog medierna och domstolarna demokratiaktivisterna över en kam, som huliganer, medan Persson hyllade polisen som demokratins räddare. Det var den upp och nedvända staten anno 2001, en försmak av den auktoritära råhet som ett kvarts sekel senare präglar samhället och politiken i stort.
Karin Pettersson är kulturchef på Aftonbladet. Därför recenseras ”Förbannelsen” av Stefan Jonsson, professor vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, REMESO, Linköpings universitet, och kritiker för Dagens Nyheter.
