Jag längtar redan efter del tre i Marockotrilogin
Leïla Slimani drar åt det patetiska men med full kontroll
Uppdaterad 2025-06-13 | Publicerad 2025-04-17
”Dansa med mig” av Leïla Slimani
Leïla Slimani är en mångsidig författare. Från den internationella genombrottsromanen ”Vaggvisa” – en thrillerartad skräckberättelse om varje (rik) förälders värsta mardröm, via ”Sex och lögner”, intervjuboken om kvinnors sexualitet i Marocko – till nu senast den storslagna romantrilogin om Marockos turbulenta 1900-talshistoria, har hon visat att hon är en bred författare som ständigt prövar nya vägar.
I Marockotrilogins första del ”De andras land” lärde vi känna Amine och Mathilde Belhaj runt åren för Marockos självständighet; han marockan, hon från Alsace. När de slår sig ner på den torra jordplätten utanför Mèknes, som är Amines fadersarv, blir livet en hård kamp för att överleva och uppfostra de två barnen Aïcha och Selim. Samtidigt växer spänningarna mellan fransmännen och nationalisterna i landet och mynnar ut i ett blodbad.
Jag minns att det var nåt i stilen – det ambitiösa episka greppet, det stora persongalleriet, den allvetande berättaren, den mustiga och färgstarka samhällsskildringen – som fick mig att associera till ryska 1800-talsromaner eller varför inte 1900-talets latinamerikanska magiska realister (minus magin då, men ändå liksom förhöjt). Och samma sak tänker jag när jag nu tar mig an trilogins andra del ”Dansa med mig”.
Titeln är inte helt självklar, i synnerhet inte i svensk översättning, men själva berättelsen fortsatt intressant. Amine har äntligen lyckats göra marken lukrativ och familjen har blivit välbärgad på apelsinexport till Europa; romanen inleds med att han på Mathildes initiativ anlägger en pool på gården. De tillhör nu landets inhemska borgarklass under kung Hassan II:s styre. Barnen har växt upp och den flitiga Aïcha flyttat till moderns hemland Frankrike för att studera medicin, medan den strulige Selim rymmer hemifrån. Porträttet av de pårökta västerländska hippiesarna som kommer till Marocko för att undkomma sina föräldrar och västerländsk kapitalism är roligt och lite karikerande men de bär ändå på en frigörelsepotential som lockar Selim.
Slimani fortsätter även sin undersökning av kvinnlig sexualitet i arabvärlden, inte minst genom porträttet av Selma – Amines vackra och lössläppta syster, som redan i bok ett straffades hårt för att ha blivit gravid med en fransk pilot. Bortgift med en gubbe och tvingad att behålla den dotter hon aldrig ville ha, lever hon nu ett olyckligt liv, men med ständiga tabubrott som fortsätter gå via sexualiteten.
Träffande är även porträttet av Mehdi – Aïchas make med vilken hon slår sig ner i Rabat – som går från ung och intellektuell kommunist med höga ideal till konform borgarbracka som spelar golf och jobbar som kanslichef hos näringsministern under den allt mer korrupte, brutale och propagandistiske kungens styre – något han bittert får ångra på ålderns höst.
Slimani har hela tiden en tendens mot det storvulna och lite patetiska eller klichéiga, men det är också en stil hon behärskar och har kontroll över. Det går hand i hand med den intensitet och passion som trilogin skrivs fram med, dels, tror jag, för att fånga en kulturell anda och dels för att vara publiktillvänd och nå brett.
Det är väldigt spännande att följa familjen Belhaj i denna spänstiga översättning från franska av Lotta Riad och jag ser fram emot tredje och sista delen som kommer på svenska redan senare i år.
