Hon spelar först teater – sen en perfekt hustru
Camila Sosa Villada är knivskarp om kärnfamiljens villkor
Publicerad 2025-02-10
”Teori om en underkastelse” av Camila Sosa Villada
I första kapitlet av Camila Sosa Villadas ”Teori om en underkastelse” möter vi en skådespelerska som står ensam på scen. Hon spelar upp Jean Cocteaus ”Vox humana”, en monolog där en kvinna pratar i telefon med sin kärlek. Han ska gifta sig dagen efter, och detta är deras farväl. Applåderna vet inget slut – skådespelerskan är lysande.
Sedan är pjäsen slut, huvudkaraktären går in i sin loge och ligger med regissören. Men det är först efteråt den riktiga teatern börjar. Hon återvänder till det medelklassliv hon inrättat sig i, med man och barn och en utsökt pastarätt som väntar på henne när hon kommer hem.
”Teori om en underkastelse” kom ut redan för fem år sedan, samma år som Camila Sosa Villadas debutroman ”Nattdjur”, men har översatts till svenska först nu. Båda böckerna kretsar kring Argentinas travestis, ett ord som är omöjligt att översätta till svenska utan att samtidigt skriva bort en del av historien.
Transkvinnor hade varit en riktig beskrivning och samtidigt en otillräcklig, eftersom den, i översättaren Hanna Nordenhöks ord, varken erkänner återtagandet av det bespottade ordet eller påvisar den utsatthet och brutala marginalisering transkroppar lever med. ”Nattdjur”, och även novellsamlingen ”I’m a cool to want you”, djupdyker i hur det kan ta sig uttryck – avsaknaden av skyddsnät, sexarbetet, och våldet som vardagsvillkor – utan att någonsin vara moraliserande.
Äktenskapet är snarare ett skyddsnät från gatans övergrepp
”Teori om en underkastelse” är en annan sorts tragedi. Huvudkaraktären befinner sig i en väsensskild ekonomisk och sexuell position än hennes föregångare, även om de delar transerfarenhet. Hon är gift, känd, och har dessutom adopterat ett barn som avgudar henne.
På sitt bröllop smiter huvudpersonen iväg. Hon betraktar sitt liv utifrån.
”Det gjorde så ont att erkänna att det redan var försent, att hon skrivit under sin egen dom bara några timmar tidigare och att hon aldrig mer skulle bli den fria och sorglösa travesti hon en gång varit.”
Det liv hon går in i har bestämt inte med kärlek att göra, resonerar skådespelerskan. Äktenskapet är snarare ett skyddsnät från gatans övergrepp, en klassposition, där fördelarna har med andra saker att göra än de strikt sexuella.
Men till vilket pris? Camila Sosa Villadas blick är som vanligt knivskarp och avslöjande när hon beskriver den undervegetation som är förutsättningen för kärnfamiljen. Begären efter andra, oförmågan att älska, maktförhållandena och upptagenheten vid symboler; vad man äter, hur man inreder sitt hem och vad man bör säga till sitt barn när de målar snuskiga bilder på väggarna.
”Hur kunde detta vara hennes värld?”, funderar skådespelerskan. ”En ödslig soptipp utan träd och näring där haven slukat alla kontinenter.”
Detta är Camila Sosa Villadas ensammaste, och minst magiska, bok. Det är inte en kritik av romanen, utan en beskrivning av hur hennes gestaltning förändras i takt med tematiken. Skådespelerskan befinner sig i en avförtrollad värld. Detta är tvåsamhetens pris, tycks hon vilja säga.
”De avslutar måltiden i ett välbekant tillstånd av olust. Det är som om det ligger smulor på stolarnas sammetssitsar och skaver dem i röven.”
”Teori om en underkastelse” är en mer lågmäld bok än föregångarna. Romanen ska helst läsas jämte Camila Sosa Villadas andra böcker.
Bara så går det att förstå vidden av skådespelerskans insats i sin roll som hustru.
Café Bambino: Dokusåpans historia - härlig hedonism eller livsfarlig cynism?
Kritcirkeln: ”Jag har aldrig hatat en rollfigur så här mycket”
