Många skulle sälja hela släkten för att få bo här
Ny bok skildrar Stockholms mest hatade och älskade stadsdel
Publicerad 2025-05-17
”Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel” av Håkan Forsell
Alla som lyssnat på podden ”Staden” där Håkan Forsell och Dan Hallemar delade med sig av sina arkitektur- och urbanhistoriska kunskaper, kan förstå att en bok om Söder väcker höga förväntningar. Forsell har i sin nya bok tagit sig an Stockholms mest hatade men kanske också mest älskade stadsdel. Eller i alla fall den som väcker starkast känslor (möjligen i konkurrens med Östermalm).
”Söder” är som väntat sprängfull av detaljrik kunskap om allt från vad de italienska invandrarna arbetade med för hundra år sedan, till hur skolbarn reagerade på Mullvaden-ockupationen samtidigt som den större berättelsen om Sverige friläggs. Södermalm levandegörs, ändå är jag tyvärr lite osäker på om förväntningarna verkligen infrias.
Forsell använder Söder som ett studieobjekt för att kunna dra de stora linjerna, jämföra med liknande stadsdelar internationellt (främst Prenzlauer Berg i Berlin och Vesterbro i Köpenhamn), platser som också gentrifierats men ändå lyckats bevara myten om sig själva. En återkommande fråga är: vad är en stadsmiljö? Som en välfungerande fabrik, eller mer som en familjegård, ett hem för generationer?
Nu skrev jag ”gentrifierats” trots att den termen ifrågasätts av Forsell redan i inledningen. Den har blivit lite urvattnad och fått en betydelse som är ungefär: nu har ett område blivit dyrt och rikt, till skillnad från förr. När det gäller Södermalm har det funnits flera vågor av tillbakablickar på ett gammalt, genuint och nu förlorat Söder. Sorgen efter ölkaféerna genomlevdes för fyrtio år sedan, ännu längre tillbaka fanns tomheten efter hamnsjåare och verkstadsarbetare.
Vad som har provocerat med Söder är lätt att förstå, här samlades vänsterfolk och kulturarbetare, en massa löst folk, i decennier innan begrepp som politiskt korrekt eller woke fanns. I Hornstull, sist ut att brutalt förnyas, var det inte antirasism utan snarare ickerasism som var närvarande.
”Söder” är redigt upplagd i tre delar: det tidiga 1900-talet (med lite tillbakablickar på tidigare år) då Södermalm görs tillgängligt bland annat genom att gator sprängs fram genom bergen; moderniseringen fram till 1980-talet, då både de storskaliga planerna och en mer bevarandevänlig politik syns; slutligen från 90-talet och framåt, med ombildningarna, den alltmer globaliserade ekonomin, digitaliseringen och så vidare.
Det är i mittenavsnittet Forsell främst diskuterar frågan om en stads identitet, som fabrik eller familjegård. Det är under åren 1950–1990 konflikter kring stadsrummet och planeringen synliggörs. Det är nu de stora kvarteren Plankan, Drakenberg, Tanto, Linjalen byggs, och det är också nu kvarteret Mullvaden ockuperas.
Den ockupationen slutade våldsamt, men Forsell visar att tiden var mogen för bättre samarbeten och demokratiska lösningar. Nästan längst ut på Folkungagatan finns fortfarande rester av detta, en tidigare ockuperad fastighet som nu är ett helt omodernt boende med extremt låg hyra. Från hänsynslöst rivande och storskalig nybyggnation gick politiken sakta över till bevarande och mjukare modernisering. Från fabrik till familjegård om man vill. Södermalm hade, liksom andra delar av Stockholms innerstad, stora renoveringsbehov (det är nu ”generation rivningskontrakt” tar sig runt på billiga hyror och korta kontrakt).
…många skulle kunna sälja hela sin släkt för att få bo där
Forsell använder ofta begreppet ”tjockt rum” (”thick space”) för att karaktärisera Södermalm: en plats där ”det verkliga, det representativa och det narrativa har fördjupat vardagen”. Ett exempel på hur detta tjocka rum fungerar skulle kunna vara jugendhuset på Fiskargatan 9, Katarinaberget. När det stod klart 1908 möttes det av oerhört hård kritik. Ett skandalhus, vulgärt, för dominant, felplacerat i en genuin miljö. DN skrev: ”ett åbäkigt femvåningshus, som brett och skymmande ställt sig i vägen för (Katarina)kyrkans linjeskönhet”. Nu är byggnaden en del av Södermalms skyline, jag tänker mig att många skulle kunna sälja hela sin släkt för att få bo där (det är där Stieg Larsson låter Lisbeth Salander köpa en lägenhet i en av Millenniumböckerna). Huset är nästan legendariskt, trots att det egentligen aldrig passat in på Södermalm är det invävt av myter.
”Söder” rör sig visserligen ofta på lite mer akademiskt abstrakta nivåer, men varvar snyggt med små anekdoter och citat. Och visst levandegörs miljöerna i beskrivningar av byggnader och planer, kvarterens förändringar. Det risiga i det sammanhanget är att boken saknar fotografier och förutom en karta från 1970 på pärmarnas insida, även fler kartor. Det är ganska mystiskt. Visst går det att själv söka upp foton: hur såg Gunnar Asplunds nödbostäder ut? Södergatan innan den täcktes över? Södra stationsområdet? Men det hade man kunnat bjuda läsaren på. I stället finns ett litet urval illustrationer av Anna-Maria Underhill, som tillför en känsla. Inget fel på dem men den som vill ha mer av upplysning blir besviken.
Genom hela läsningen grubblar jag på detta (och på den bildförteckning på slutet som inte stämmer). Är det meningen eller ett misstag? Är det av kostnadsskäl eller bara slarv på förlaget? Har man haft för bråttom? Eller vill man bara tydliggöra att det här, det är en bok som skildrar 1900-talet genom Södermalm – själva Söder är inte huvudtemat.
Södermalm gick från arbetarstadsdel (som alltid även hyst ett borgerskap) till kulturarbetar- och vänsterfäste, till svindyrt bostadsrättsinnehavarparadis med allt vad det innebär av höjda lokalhyror och småföretagardöd. Starka bevaranderörelser lyckades ändå ganska bra. Men en rörelse från senare år som Forsell inte berör är den som fanns för att försöka bevara Slussen. Ändå passar den så fint in i resonemangen om den postindustriella staden: 1980–90-talens stadsutvecklande handlade inte längre om funktion utan om att utveckla en egen ny logik, byggd på det materiella, det praktiska och framför allt en ”narrativ verklighet, en berättelse om staden med bilder, symboler och associationer”. Städer kodades om, gamla industristäder byggde stora museikomplex och så vidare.
Jakten började på den autentiska staden, det unika. Det är här jag funderar på om inte önskan att bevara gamla slitna Slussen kommer in. Att riva och bygga nytt var en önskan från en äldre tid, redan från 1970-talet (när Essingeleden blivit klar 1967 och Slussens trafikmaskin blivit för stor). Men när hela ombyggnationen är på väg att dra i gång är vi inne i en ny era. Det givna unika narrativet kunde ha varit funkisens slussenkarusell, gula gången, Debaser. Kanske var det därför bevara-rörelsen ändå blev så bred. De kände narrativet. Och det tjocka rummet.
Konstpodd: I själva verket
