Den kletiga relationen till mamman bränner mest
Tomas Bannerheds nya roman är både stillsam och yvig
Publicerad 04.30
”Den oduglige” av Tomas Bannerhed
Människan är ett grovt troll som försöker förfina sitt anskrämliga liv genom fåfänga, kollektiva ritualer. Den insikten har jag alltid fått av att titta på Axel ”Döderhultarn” Petersons skulpturer. Han var en självlärd träsnidare som i alträ karvade fram sin samtid i det tidiga 1900-talets Småland. Bröllop, dop, mönstring, aktion, hästar, kossor. Representationerna av allmogeliv är snudd på groteska men aldrig satiriska. Märkligt nog bär de fula, deppiga gubbarna på något både tröstande och förhöjt över det jordiska. Det grovhuggna och kantiga öppnar de lokala traditionerna mot evigheten, om du frågar mig.
Einar, huvudpersonen i Tomas Bannerheds nya roman ”Den oduglige”, beundrar Döderhultarn. Han dras till det tragiska och enkla hos honom. Kanske är det vad han själv vill åstadkomma med fotografierna han tar och med dikterna som han postar till lokaltidningen.
Det är 1990-tal på den småländska landsbygden. De svenska småbrukens tid är förbi i ännu högre grad än vad de var under det 70-tal som skildrades i Bannerheds prisade debut ”Korparna” (2011). Den nya bokens dovt klingande utgångspunkt är att den snart fyrtioårige Einar blivit av med jobbet på sågen. Han är vad man kallar för ”lite egen”. Har svårt med relationer men är svinbra på huvudräkning. Precis som det i ”Korparna” aldrig talades uttryckligen om psykisk sjukdom, befinner vi oss i ”Den oduglige” utanför diagnosticeringarnas ordnande kultur. Det har sannolikt både med tiden och platsen att göra. Folk tillåts, på gott och ont, att vara lite som de är.
Einar har klarat arbetet på sågen fint och han kommer inte över att han fått sparken. Nu går han och drar hemma hos sin åldrande mamma Jorunn som till slut får honom att pröva lyckan som tulpanlöksförsäljare på cykel.
Sexualiteten rör sig oroligt i romanen. Einar vill in under täcket till Jorunn när hon sover och han vill stanna kvar i värmen från kokroppen i ladugården. Han tycks oförmögen att koppla den sprittande sexuella energin samman med intuitiva relationer. Det är ganska skakande läsning. Framför allt ångar tryckkokaren mellan mor och son, där gränserna och förmaningarna, överträdelserna och vanorna, på något sätt flutit ihop och börjat betyda samma sak, blivit utbytbara delar i det slutna gemensamma livet.
Han använder ordet ”kussimurra” när han funderar över tjejer. Och de två flickkvinnor som kommer i hans väg förses med så rejält spåniga repliker att jag då och då undrar om den känslige Harry Martinson-prosaisten Bannerhed börjat flörta med glättigare genrer. Våpigheten ska kanske förstås som den avvisade Einars blick på sina förälskelser. Men Bannerhed missar här en chans att göra något fullödigt av ett par faktiska kontaktförsök från Einars sida. Här blir kantigheten faktiskt bara platt.
Inte heller fungerar det riktigt bra att skjuta in kortfattade vittnesmål om Einar från folk på bygden på ungefär var tionde sida. I egenskap av sågverksarbetare, centerpartistisk fritidspolitiker, skolfröken, kyrkvaktmästare osv, lyckas de varken teckna trakten – vilket dessa figurer sammantaget borde göra – eller komplicera bilden av Einar. Spänningsgreppet att låta dessa informanter undra över ”vad som egentligen hände” är fullständigt tomt i en så här lågmäld berättelse, där alla förlopp och samband framgår efter hand, klara som en himmel ovan molnen.
Jag är kluven inför ”Den oduglige”. Å ena sidan bör Bannerhed belönas med alla ömsint snidade träskulpturer och plustecken i världen för att han skriver en otroligt vacker svenska. Språket är liksom glänsande kärvt. Och ingen i hans författargeneration skriver naturlyrisk prosa på ett lika innerligt sätt. Floran är så pulserande konkret att den, precis som i ”Korparna”, håller för att sätta de realistiska perspektiven i gungning. Som i den majestätiska inledningen, där Einar slukas av hur vinden går i lönnen, hur det får honom att vilja bli träd, ett musikinstrument och ett dansgolv.
Det är ett romantiskt förhållningssätt i den politiskt uppfordrande ekolitteraturens tidevarv. Ett ensammare och mildare, inte sällan bibliskt färgat, sätt att besjunga människans plats i skapelsen på. Den sortens högtidliga meditationer känns också engagerande, så här sent på jorden.
Samtidigt är den stillsamma romanen som helhet för yvig. Det är framför allt den kletiga relationen till den barska mamman som bränner. De inskjutna vittnesmålen ger mig känslan av att ett laddat kammarspel avbryts gång på gång.
Det tragiska slutet visar den utanförståendes behov av att skapa sig en egen ritual, ett meningsskapande arbete, upprätta ett eget bygge att träda in i, när han blir ensam utanför majoritetssamhällets gängse fållor. Jag hade velat att romanen helt murade in mig i Einars sårade blick på världen och hans gnistrande språk.
Kristofer Folkhammar är författare och litteraturkritiker.
Café Bambino: Amerikanska män, Open AIs mördarrobot & dataslavar
