Vem vet sanningen om en annan människa?
Carl Frode Tillers ”Inringning” kommer äntligen på svenska
Publicerad 2024-12-02
Inringning
Individens frihet – det är vad det här samhället säger sig värna. Och ändå är det som att det krävs en överträdelse, ett normbrott eller i alla fall ett oväntat steg för att man ska känna sig fri. Samhället måste överskridas.
Alla håller förmodligen inte med, men jag anar att den norske författaren Carl Frode Tiller (född 1970) gör det. I hans roman ”Inringning” som nu – sjutton år efter att den kom ut i Norge – har översatts till svenska, görs känslan av ofrihet och frihet nästan plågsamt förnimbar gång på gång.
En musiker på turné kliver plötsligt bara ur bilen, lämnar bandet, hoppar av. Någon annan får ett infall och bekänner för sin make att hon varit otrogen. För att, en uppslitande diskussion senare, förklara att hon bara skojade. En tredje slänger in en upphittad halsduk i en kraschad bil bredvid den omkomne föraren. Som ”ett konstverk” avsett att förbrylla både poliser och efterlevande.
Så där håller de på, människorna i småstaden Namsos som allt kretsar kring. För att de är unga och kritiska mot alla borgerliga konventioner. Men också senare, som vuxna, för att de inte står ut med omvärldens omsorger, sina egna roller eller något mer diffust som de inte kan sätta ord på.
Boken består av dagboksliknande avsnitt, varvade med brev, allihop riktade till romanens stumma centrum, David, som har tappat minnet. Hans minnesförlust tvingar fram omvärldens tal, lite som i Bergmans ”Persona” där Elisabeths stumhet framkallar Almas bekännelser. Men Tiller ger oss tre konkurrerande perspektiv på David. Först ungdomsvännen Jon, svårmodig, hatisk och hudlös. En gång i tiden inledde han och David en relation som i hemlighet överskred vänskapen.
Sanningen visar sig mindre intressant än påhitten
Sedan Silje, som ansluter till Jons och Davids utanförskap och förvandlar dem till en cool grupp. Så småningom brädar hon Jon och blir ihop med David även hon, innan alla försvinner åt olika håll. Varför?
Den tredje (och minst övertygande) synvinkeln är prästen Arvids, Davids styvfar, odräglig i sin koloniserande förståelse och godhet. En godhet som naturligtvis nyanseras ju mer vi får se av den.
Kanske är alla romaner ett svar på en fråga. I det här fallet: vem sitter inne med sanningen om en människa? Svaret för dagen är som bekant: jaget. Jag äger min berättelse, respektera den! Men redan detta ständiga behov av respekt antyder att saken inte är så enkel. Någon måste ju vara där med sin bekräftelse.
I det perspektivet är den metod Tiller anammar intressant. Ju fler blickar och röster, desto mer komplex blir bilden av David. Delvis sammanfaller bilderna, delvis är de oförenliga. Så vem ska man tro på?
Nackdelen med den här metoden är att den människa som skulle beskrivas paradoxalt nog också tonar bort när rösterna hopas. De som berättar blir mer intressanta än den som skulle berättas. Sanningen visar sig mindre intressant än påhitten.
Som fristående roman är ”Inringning” – som har sålt i över hundratusen exemplar i Norge, vunnit alla stora priser och översatts till 23 språk – därför både lyckad och en aning otillfredsställande. Ja, på ett sätt är det ju romanens budskap: det finns alltid ytterligare en cirkel att rita. Att två delar till är på väg är på så vis både logiskt och välkommet.
Café Bambino: Festa med Henrik Brandão Jönsson och Victor Malms twitterfeed
