Bankrånarpappans liv är lysande romanstoff
Nina Wähäs roman är garderad in i minsta kommatecken
Publicerad 2025-10-04
”Major virvelvind” av Nina Wähä
Det har sedan genombrottsromanen ”Testamente” (2019) stått klart att Nina Wähä har en gyllene blick för vildsinta historier. Lika klart står det efter några sidor i den nya romanen att hennes pappas liv är lysande romanstoff. Under 70-talet skedde en våg av väpnade post- och bankrån och Wähäs pappa var en del av denna våg. Norrmalmstorgsrånet, bakgrunden till psykologen Nils Bejerots begrepp Norrmalmsyndromet, senare Stockholmssyndromet, var förstås det mest spektakulära. Wähäs pappa, alias major Virvelvind och hans kumpaner professorn och ingenjören framstår som småfifflare med plastpistoler i jämförelse. Till en början.
Och Stockholmssyndromet ekar även i denna bok. Att närma sig pappan som hon alltid längtat efter, skrivit för, fantiserat om, är också att närma sig ett brott. Pappan är ett stort sår efter att han lämnat henne när hon var bebis. Han startar upp en ny familj och hon får träffa honom till födelsedagen och jul, men alltid en dag för sent. Ett hjärtskärande ögonblick är när hon åker till bårhuset och inte vet om hon ska röra vid hans döda kropp, hon har ju knappt rört vid honom när han var vid liv. Nina Wähä har ett funny bone. När barnen ber henne att berätta om deras morfar svarar hon: ”Han tyckte om stark mat.”
Snart står det också klart att det har varit ett svårt material att ta sig an. Självklart är det så. I sökandet efter information om pappan kammar hon ofta noll och möter motstånd från andra närstående. Pappan fortsätter vara flyktig, en böjbar form för begär och fantasier, en ständig från-närvaro. Det om något hade kunnat bli en roman. Exempelvis gjorde Jonas Hassen Khemiri det mycket fint i sin andra roman ”Montecore: en unik tiger”.
Behöver verkligen en krisande värld (och krisande litteratur) fler romaner om ältande författare och deras gymbesök?
Wähä skriver att hon alltid haft en förmåga att ljuga, en amoralisk ådra hon tror sig dela med pappan. Hon säger inledningsvis att hon själv skulle kunna genomföra ett bankrån, men ändrar sig senare. Förmågan att ljuga är en superkraft för en författare, om detta skriver hon också. Dessvärre är denna roman garderad in i minsta kommatecken.
Det är bra läge för en sådan här bok, säger Håkan, hennes förläggare. Bitvis är det ”skitbra”, en intressant diskussion om skrivande. Det är svårt att förstå vad han menar. Vi får veta att Wähä prokrastinerar, att hon inte trivdes på litterär gestaltning i Göteborg och att allt skrivande bottnar i läsande. Större delen av romanen handlar om researchens alla turer, författarskapet och styrketräningen på gymmet med skrivarkompisen Clara. Det mesta är tyngt under en våt filt av osäkerhet. Får man verkligen lämna ut andra människor i sina böcker? Frågetecknen är många. De tar plats även i mig. Behöver verkligen en krisande värld (och krisande litteratur) fler romaner om ältande författare och deras gymbesök? Och vad är egentligen en roman?
Min misstro växer när Wähä beslöjar sig bakom dunkla upprepningar om verklighet och fiktion, minne och skrivande. Hennes projekt är att skriva ”sant”, som Annie Ernaux, samtidigt är sanningen något ytterst relativt, för när man skriver fiktionaliserar man, dessutom minns hon inget, de med andra erfarenheter kan ju se annorlunda på saker. Ja, ”verkligheten finns ju inte, inget annat än det absoluta nuet finns och endast i nuet kan det finnas ett sanningsanspråk, om ens där.” Och i en överflödig slutkommentar: ”När jag arbetar med ett material, till och med ett som bygger på faktiska händelser, sker till slut alltid en glidning in i fiktionen som gör att berättelsen blir sin egen, och gränsen mellan verklighet och fiktion löses upp.”
Vill en romanförfattare skriva sant om sin pappa? Gör det. Och ta ansvar för det. Det som övertygar läsare av Rachel Cusk, Annie Ernaux eller Karl Ove Knausgård är litterariteten, inte huruvida de skriver ”sant” eller inte. Att de skriver med någon sorts ryggrad. Låt oss kalla det litterär uppriktighet. När författare använder romanformen för att de inte riktigt vågar stå för innehållet, kommer det att påverka romanens trovärdighet i egenskap av just roman. För en roman skiter högaktningsfullt i om något är sant eller fiktion. Den är strängt taget bara intresserad av att hitta sin gestaltande form. En trovärdig sådan saknar tyvärr ”Major virvelvind”.
