Han skildrar kriget som det vansinne det är
Chigozie Obioma är en av de riktigt stora samtida författarna
Uppdaterad 2025-10-02 | Publicerad 2025-09-30
”Vägen till det nya landet” av Chigozie Obioma
Vad är grejen med Nigeria och stor litteratur? Amos Tutuola, Chinua Achebe, Wole Soyinka, Buchi Emecheta, Ben Okri, Chimamanda Ngozi Adichie, Teju Cole och många fler. Och nu har jag precis läst ut Chigozie Obiomas ”Vägen till det nya landet”, om Biafrakriget eller det nigerianska inbördeskriget, som även den sällar sig till storheterna ovan.
Sällan har jag läst en roman som kommer krigets allmängiltiga grymhet och brutalitet så nära inpå: hur krig fullständigt trasar sönder människor och moral och bara lämnar död och vansinne efter sig. Här är så fullt av lemlästade kroppar, gam- och maskätna lik, kvinnor som riskerar bli våldtagna, svält, misär och folk som flippar, att jag blir alldeles matt i kroppen.
Mer än allt annat framställs kriget som skitigt och skämmigt: ”Nu har kriget gjort honom till ett barn igen. Alla soldater här gråter ständigt, kletar runt snoret i ansiktet, kissar ner sig och skiter på sig. Under granatbeskjutningen är det många som sitter och skiter intill andra i skyttegraven. Vem vill ta risken att ställa sig upp? För några dagar sedan berättade en av mannarna i B-kompaniet (...) att en granatchockad soldat hade spytt en kamrat i ansiktet, och i panik över att ha fått hans uppkastning i ansiktet hade soldaten klättrat upp ur skyttegraven för att tvätta av sig, bara för att omedelbart slungas ner igen, dödad av en artillerigranat.”
Huvudpersonen Kunle är en ytterst motvillig soldat i Biafras separatistarmé. Egentligen är han student från den federativa delen, men skickas vid krigets utbrott till Biafra av sin familj för att hämta hem sin handikappade lillebror. Men väl där tillfångatas han och eftersom han är igbo på mödernet, ges han ett igbonamn och tvångsrekryteras till fronten.
Biafras armé är från första början i underläge, och någonstans förstår de flesta att de inte har en chans att vinna, ändå fortsätter kriget bara. Ett enat Nigeria stöds bland andra av den forna kolonialmakten Storbritannien men även av Sovjet med tunga vapenleveranser och legoknektar. Å andra sidan stöds Biafra av bland andra Frankrike, som vill se ett försvagat Nigeria till förmån för deras egna före detta kolonier i Afrika.
Det hjälper mig att innan ha läst Chinua Achebes ännu inte till svenska översatta ”There was a country: a personal history of Biafra”, för att hänga med i krigets turer. När till exempel Citadel Press nämns i förbigående i Obiomas roman är jag informerad från Achebes självbiografi om att det var ett biafranskt motståndsförlag som startades under kriget.
I sin bok ställer Achebe frågan om Biafrakriget inte bör ses som ett folkmord på framför allt igbofolket i öst. Över två miljoner människor förlorade livet, till stor del av kalkylerad svält, men dagens unga får inte lära sig om det. ”Undertryckande av historien”, kallar Achebe det.
Återigen slår det mig hur vissa folkmord och minneskulturer får enorm uppmärksamhet i väst, medan man knappt hör ett pip om andra.
Romanens titel har flera betydelser: vägen till ett fritt Nigeria efter självständigheten från britterna, vägen till ett självständigt Biafra i början av inbördeskriget, vägen till ett enat Nigeria vid Biafras kapitulation och krigets slut, och kanske vägen till ett splittrat och förstört land som ännu inte återhämtat sig och läkt.
Men det handlar också om den andliga världen man kommer till när man dör, enligt igbokosmologi. Denna andarnas och förfädernas dimension har Obioma även tidigare undersökt i sin förra roman ”Minoritetsorkestern”. I den senaste romanen sammansmälts två parallella skikt: en siares profetia vid tiden för Kunles födelse och Kunles liv under kriget – dessa är djupt connectade över tid och rum.
Trots krigets förödande krafter har denna nära-döden-tillvaro på det personliga planet också en läkande effekt på den introverte oskulden Kunle: vid fronten får han för första gången riktiga vänner och förälskar sig i en kvinnlig soldat. Men de motstridiga lojaliteterna håller också på att slita sönder honom: gentemot sina vänner i skyttegravarna, gentemot sin gravida käresta, gentemot sin rullstolsburne lillebror, gentemot sina oroliga föräldrar, och gentemot sina egna studier och hälsa.
Jag ska inte avslöja hur det slutar, men om man har läst Obioma tidigare vet man att hans böcker alltid är mycket mörka. Och om jag jämför hans debutroman ”Fiskarmännen”, är det intressant att notera att om det är den blinda tilltron till profetian som i den första boken förgör en familj, så är det i den senaste snarare rädslan för den, som förgör även ett helt land.
Något bör också sägas om överföringen av kreolspråket nigeriansk pidgin till svensk språkdräkt i vissa av dialogerna. Alltså, fraser som ”Dem don dey komma” eller ”Wetin han dey snacka om?” – det låter inte bra på svenska; styltigt och oorganiskt. Säkert för att vi inte har nån motsvarighet till pidgin i svenskan. Översättaren Nils Wadström skriver om dilemmat och sina val i ett initierat och intresseväckande förord. Men i så fall tycker jag nästan det blir bättre att inte översätta pidginen alls, eller behålla åtminstone hela meningar, till exempel ”Ingen kula! Bullet don finish!”, vilket Wadström också väljer på vissa ställen.
I vilket fall är Chigozie Obioma en av de riktigt stora samtida författarna, och det skulle inte förvåna mig om han framöver kniper ett par av de största internationella litterära priserna.
Café Bambino: Jeffrey Epsteins offer talar, igen
Konstpodd: I själva verket
