Han hatade hur Hitler stal filmkonsten
En mera lättsam Victor Klemperer framträder i filmdagböckerna
Publicerad 2025-05-20
”Ljus och skugga. Filmdagbok 1929–1945" av Victor Klemperer
Victor Klemperer (1880–1960) lyckades vara upplysningsman genom hela förintelsen. Trots att han trakasserades, sattes i judehus och deporterades till arbetsläger fortsatte han att dokumentera nazismen med glasklar skärpa i sin dagbok – likt en Diderot i kloaken.
När han blev av med sin professur i Dresden 1935 sadlade han snabbt om till gerillafilolog och skrev en av 1900-talets viktigaste skrifter: ”LTI – Tredje rikets språk”. Från den kommer det kända citatet: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser. De sväljs helt obemärkt. De tycks inte ha någon verkan. Men efter ett tag verkar giftet ändå”. För den som vill förstå allt från Trumps flodvåg av lögner till begreppet ”skäggbarn” är den helt central läsning.
Vad färre känner till är att denne klarsynta granskare av masskommunikation också var cineast. Inte bara älskade han en expressionist som Murnau, han kunde även garva åt en romantisk komedi och bita på naglarna till en rysare. ”Ljus och skugga” samlar hans tankar om film mellan 1929 och 1945. I Tommy Anderssons gedigna översättning kan man läsa en lättsammare, roligare och mera ogarderad Klemperer.
Filmdagboken börjar i en brytningstid när stumfilmen står i zenit och den burkiga ljudfilmen äntrar scenen. Klemperer hatar den – kallar den ”en mördad konstform” – men fortsätter ändå plikttroget att skriva kortrecensioner av varje film. Allt tas på största allvar, filmerna bedöms utifrån om de känns äkta och Klemperer har en särskild fallenhet för att beskriva hur närbilder av ansikten kan rymma hela filmen. Estetiskt snabbfotad som han är hittar han redan 1930 en ljudfilm – ”Atlantic” – som beskrivs som en ”etappseger”. 1933 har alla hans invändningar mot ljudfilmen fallit.
Året efter får han inte längre besöka biografen på grund av judelagarna. Det är oändligt sorgligt: de kommande åren skulle Hollywoodfilmen bli den främsta konstformen, alla kategorier, och man undrar hur en vass betraktare som Klemperer skulle ha bedömt Ernst Lubitsch oöverträffade screwballkomedier och Alfred Hitchcocks stilbildande thrillers. Överlag läser man inte ”Ljus och skugga” av filmhistoriska skäl – den framstår som ett lappverk klippt ur dagböckerna, där ordet ”film” förekommer. Och det råder inte direkt partystämning när 20 ljumma kortrecensioner av bortglömda stumfilmer staplas på varandra.
Ändå ger ”Ljus och skugga” en spännande ingång i kultursynen hos en av 1900-talets stora intellektuella. I ”LTI” framträder han som en knivskarp tänkare i fältet masspsykologi. Men till skillnad från en samtida i samma bransch som Gustave Le Bon – som betraktade massan som en skock får – finns inget folkförakt hos Klemperer.
Det är genom detta raster man ska betrakta Klemperers “Ljus och skugga”. Plötsligt förstår jag att det är just kärleken till filmen som gör hans svanesång över tredje rikets effektiva bruk av de nya medierna så gripande. I grunden bejakade han demokratiseringen av kulturen genom film och radio. Corneille eller Chaplin – det perfekt avvägda dramat eller mästerskap i slapstick – var bara två former av förfining av det mänskliga, och vad som var mest konstnärligt högtstående framstod som irrelevant. Denna kulturdemokratiska ådra kan låta futtig i dag när tongivande filosofer skriver begeistrade essäer om Marvelfilmer – men i sin samtid var Klemperer relativt unik. Ställd bredvid marxister som Adorno och Horkheimer – och deras okunniga diatriber om ”kulturindustrin” – framstår han som befriad från bildningshögfärd.
På så sätt framträder Klemperer i ”Ljus och skugga” som en helt ny typ av upplysningsman, tillhörande vår tid snarare än det förgångna. En intellektuell som kan rikta sitt kritiska allvar i alla väderstreck.
Konstpodden I själva verket: Konsten att förstöra konsten
