När ett dassigt vägkafé ger den förlorade lugn
Åke Smedbergs noveller hittar en egen klang
Publicerad 2025-01-17
Snö
Sovrummet ligger i halvdunkel och sömntunga andetag hörs från kudden bredvid. I mitt nattfebriga inre rör sig dova bilder ur Åke Smedbergs senaste novellsamling: skogsvägar och trögflytande vattendrag; en gammal kvinna som fastnat med huvudet i ett fårstängsel och måste klippas loss med tång; en utkyld sommarstuga med två galna bröder. Jag har läst Åke Smedbergs ”Snö” under en grym förkylning och nu känner jag nästa hostattack byggas upp. Bokens bilder som vibrerar i lungblåsorna, ska de följa med ut?
Som varje natt på sistone ska jag nu förstöra mina närståendes sömn med min hosta. Hur länge ska de orka? Hur länge skulle de orka, om jag alltid var sådan här?
Åke Smedbergs ”Snö” handlar bland annat om det. Flera av personerna i novellerna är närstående till någon outhärdlig. En kvinna vars man är miserabelt döende i cancer bestämmer sig på slutsidan för att orka lite till. En annan kvinna bestämmer sig för att bryta med sin dotter som blivit elak pundare: bara ge henne arvet hon vill ha i förtid och sen försvinna. En man tvångshämtar sin demente bror från hans boende för en sista ”utflykt”, men det urartar i en råfuktig natt full av minnen.
Eländigt? Ja på många sätt. Ett pärlband av förluster i olika skeden och utföranden. Därtill ett par hemkomster, men som mest verkar slumpartade: det stannas kvar och åren går tills det som var främmande blir hemma.
Dramaturgiskt glider allt lite slängigt omkring, inga maxade höjdpunkter eller förlösande slut. Allt framträder genom löst fogade men ytterst pregnanta scener. Varje mening har reducerats till kortast möjliga, utan att förlora ett gram av innebörd.
Undret med Smedbergs prosa – det jag läser för – är känslan av att nuet här och var börjar pendla, tills en märklig klang uppstår. Nuets pendel slår upp en reva i minnet för dessa personer och hittar något att dra med sig. Något som öppnar en ny utblick mot framtiden. En kos mule eller ett dassigt vägkafé kan plötsligt bringa den förlorade ett ofattbart lugn. Då går det för en stund bra att leva, fast ingenting blev som man hade tänkt sig. Det är stunder av nåd som skrivs fram.
I 17 hyllade böcker – diktsamlingar, romaner, novellsamlingar – har Smedberg skrivit så här, om enkelt folk som vårdar, strävar och tar om hand. När det krisar tar de bilen och bara kör eller kanske går och går genom slyn. Denne författare vet vad som ibland tar plats under det dagligas yta. Han vakar över oss när vi mest behöver det. Han följer med till den yttersta udden och sista hostningen.
