Riktigt äcklig debut – men också väldigt rolig
Ellika Lagerlöfs noveller är som ett Tiktokflöde
Publicerad 2025-01-15
Den sista kastraten
Stämmer det verkligen att vi blivit sämre på att ”hitta på”? Att fantasin stagnerat i samma takt som självupptagenheten ökat? Min kollega Ulrika Stahre beskrev i en text förra veckan hur jakten på autenticitet och dokumentarism länge dominerat kulturen. Vissa menar att det är ett resultat av att fler kvinnor intagit den. Eller så har kvinnors verklighet varit viktigare att skildra med tanke på sin historiska underrepresentation.
Men om man lyssnar på Ingmar Bergman är ”varje försök att efterlikna eller återskapa verkligheten dömt att misslyckas”, i stället bör man stilisera, spegla och plocka ut element som man använder sig av. ”På det sättet kan vi komma åt verkligheten på ett mycket mer spännande sätt", menade han. I den bemärkelsen är Ellika Lagerlöfs debut ”Den sista kastraten” en vinst för kulturen.
I sexton skruvade noveller är verkligheten rund och nedtryckt i en burk som en leksak. En gammal dam vakuumförpackar all sin mat, lägger in baconskivor i ättikslag för att sedan äta sig till döds. Ett par som inte kan få nog av varandras kroppar syr fast den andres hårstrån och leverfläckar i hopp om att komma närmare. På ett kollo tvingas barn utveckla ett slags teckenspråk eftersom det odlas pärlor i deras munnar. Både barnen, barndomen och avsaknaden av barn återkommer i flera av novellerna. På ett framgångsrikt bröstmjölksbaserat kafé arbetar chefens alla barn. I ett badkar föds det upp ett, i en resväska förvaras ett annat.
Något tydligt budskap finns inte hos Lagerlöf. Det berättarjag som närvarar i de flesta noveller kan likväl anta formen av en åldrad man såväl som en yngling. På så sätt är ”Den sista kastraten” inte endast en upplösning av kroppen utan också av jagberättandet som på senare år ofta anklagats för avsaknad av originalitet.
I Lagerlöfs debut är det ofta äckligt, men också roligt, ömsint och egensinnigt. De får mig att tänka på Yorgos Lanthimos film ”Kinds of kindness”, bestående av tre lika knäppa berättelser med kroppen i fokus. Men de morbida och förbjudna tankar som kan utgöra en berättelse gör sig så mycket bättre i Lagerlöfs direkta språk och korta novellformat än i Lanthimos tretimmarsgoja. Ellika Lagerlöf rycker tag i en tanke som i vanliga fall bara seglar förbi, skriver ner och presenterar den i en till synes igenkännbar miljö: ett apotek, en spaanläggning, en villatomt för att sedan förvandla den till en behaglig feberdröm.
I slutet av ”Den sista kastraten” vänjer man sig visserligen vid formatet och den häpnadsväckande reaktionen som till en början uppstod vid presentationen av varje ny novell uteblir. Helheten hade inte skadats av att låta några av novellerna bre ut sig, medan andra hade kunnat stanna i anteckningsboken. 16 noveller på ynka 166 sidor gör att det går fort, som ett Tiktokflöde. På så sätt känns Ellika Lagerlöfs blick på världen aldrig overklig. Bara påhittad och alldeles underbar.
