Rikt och generöst om den judiska hämnden
Kenneth Hermele
Publicerad 2025-01-25
Den vilda rättvisan: Judisk hämnd efter Förintelsen
Vad innebär det att hämnas, och vad gör det med hämnaren? Det är frågor som väcks av humanekologen och författaren Kenneth Hermele i sakprosaboken ”Den vilda rättvisan: Judisk hämnd efter Förintelsen”. Den kan läsas som en fortsättning på arbetet med ”Inte som lamm till slakt: Judiskt motstånd under Förintelsen” (2023), där Hermele utmanade myten om passiva, judiska offer. Men till skillnad från motståndet äger hämnden rum först efter att ett brott skett, vilket i det här fallet rör sig om folkmordet på sex miljoner judar.
”Förintelsen är ett brott som inte kan hanteras av något rättsväsende”, menade filosofen Hannah Arendt. Det visade sig stämma. Efter andra världskriget stod 3,4 miljoner tyskar listade som misstänkta brottslingar, men sammantaget fälldes endast en enda procent. De som inte gjorde något för att hindra nazisterna är inte inräknade. Hermele diskuterar olika perspektiv på tyskarnas kollektiva skuld, och beskriver hur antisemitismen ökade efter befrielsen medan tyskarna sågs som offer. Det är en mörk bild av avnazifieringen i Tyskland och de allierades förändrade prioriteringar.
Det är enkelt att förkasta hämnden som ociviliserad, skriver Hermele, men faktum är att den redan är inskriven i lagen. Den institutionaliserade hämnden utdelar straff för överträdelser och anses återställa ordningen, liksom Gud. Men vad händer om ingen stat eller institution kan straffa förövarna? Genom filosofer som Arendt och Francis Bacon beskrivs hämnden som legitim i fall där offren själva utdömer straff för förövare som annars skulle gå fria. Hämnden är inte bara tillbakablickande, utan syftar till att avskräcka potentiella våldsverkare från att upprepa brottet.
I ett brev daterat till 1949 skriver filosofen Theodor Adorno från Frankfurt till författaren Thomas Mann att han förfäras över att alla tyskar plötsligt tycks se på diktaturen som ”en obehaglig slump och ond aning” som de inte identifierar sig med och helst vill glömma. I efterkrigstidens USA förändrades målbilden snabbt från att besegra Hitler till att förgöra kommunismen, samtidigt som en stor andel flyktingar som kom dit var före detta nazister, fascister och kollaboratörer som fick nya positioner. Därmed börjar enskilda judar, såväl som större grupperingar som Judiska brigaden och Nokmim, själva hämnas på nazisterna.
”Den vilda rättvisan” kan läsas som ett uppslagsverk av hämnare. Det är ett så detaljrikt och generöst persongalleri att boken är närmast omöjlig att sammanfatta. Den rymmer åtskilliga historier och exempel som oftast är kronologiskt berättade. Den akademiska formens skenbara ordning hade gärna fått lösas upp, med tanke på att hämnden skapar suddiga gränser mellan det förflutna och nutiden, som Hermele själv skriver. Men kanske är det ett medvetet val för att tydligare leda läsaren fram till vår samtid.
I kapitlet ”Någon måste straffa mördarna” beskrivs hur antisemitiska föreställningar osynliggjort judar som gör motstånd eller hämnas. Samtidigt finns en annan antijudisk trop som överdriver hämndlystnaden. Enligt Hermele spelar den sionistiska berättelsen ut denna paradox genom att tala om en ny judisk människa i Israel, handlingskraftig och beväpnad. Hämnd var redan från början ett viktigt redskap för staten dit många nazistjägare sökte sig, och hyllas genom att ”peka på kontinuiteten mellan hämnden på Förintelsens förövare och hämnden på alla som idag hotar Israel”. Den 7 oktober 2023 påminner om tidigare hämnd, eftersom den väcker minnet av tidigare övergrepp.
Här uppstår en glidning i boken från hämnd på nazister, till hämnd på palestinier. Tyvärr fördjupar sig Hermele inte i denna betydelsefulla förskjutning som passerar nästan obemärkt, utan skriver i stället: ”Jag fortsätter att söka orsaker till att denna hämnd är annorlunda än annan hämnd som judar tagit sedan Förintelsen”. Skam, narcissism och högernationalisternas våldsbejakande är några svar som ges.
“Den vilda rättvisan” visar samtidigt indirekt att hämnden är annorlunda i detta fall eftersom det inte längre är individer eller autonoma grupper som i strid med lagen riktar in sig på Förintelsens förövare, utan den militärt överlägsna staten Israel vars hämnd har inneburit etnisk rensning och statslöshet för palestinier sedan 1948. Den europeiska antisemitismen, som bär skuld för Förintelsen, lever vidare, men kan nu projiceras på Mellanöstern i allmänhet och palestinier i synnerhet. Det blir ett särskilt användbart verktyg för högernationalister som propagerar för deportationer och stängda gränser.
Bokens sista del erbjuder läsningar av begreppen försoning och förlåtelse. Det finns något tillåtande i hur den låter frågorna förbli obesvarade, låta läsaren tolka, och i stället berätta, skapa en oändlig väv av människor vars handlingar talar för sig själva. Den visar att utan en analys av det politiska subjektets relation till den rådande makten och lagen så förblir hämnden obegriplig.
