En kärleksförklaring till sporternas enhörning
Bandyn är en gentlemannasport från en svunnen tid
Publicerad 2025-12-26
”Bandy Futura” av Nils Håkanson
Den som är det minsta intresserad av sporten bandy vet att det betyder att behöva jaga information utanför mainstreammedia. Det är inget som kommer i ens väg direkt. Varför det har blivit så? Vi kan bland annat skylla på sport på tv – det som blivit det normala sättet att uppleva olika idrottsevenemang. En dödsstöt för bandyn eftersom ingen hinner med, den rosa bollen rör sig för snabbt och på för stora ytor. Inte tv-mässig är samma sak som överflödig.
Ishockeyn slog snabbt ut bandyn när den kom till Sverige. Bruksorternas idrottskultur sjönk i glömska. Men bandyn finns! Och nu kommer romanen som sjunger dess lov: Nils Håkansons ”Bandy Futura”.
I centrum står dokumentärfilmaren Sanna, med en hel del drag av en klassisk snut i någon deckare – lite alkad, ur form, cynisk. Hon får i uppdrag att göra en film om bandy. Uppdraget ges av en representant för den gamla världen, fylld av Snoddas och bandyportföljer. Strax utmanas uppdraget av en ny generation som vill förnya bandyn och även filmen till en ”bandy futura”: inomhus, lite mer lik hockey men med boll. Sanna kastas mellan oförenliga krav samtidigt som hon blir bergtagen av bandyns charm.
Visst är romanen en kärleksförklaring till denna i allra högsta grad levande sport.
Den är mot alla regler om vad som lönar sig, vad som väcker uppmärksamhet, vad som får klick. Herregud, den är inte ens våldsam, som hockeyn. En gentlemannasport från en svunnen tid. En enhörning, vilket också är ett av intrigspåren i romanen. Någon målar enhörningar i närheten av bandyarenorna.
Håkanson skriver med lätt hand, lika energiskt som positivt och med känsla för utomhusarenornas skönhet, och det folkliga engagemanget (som utsagor i stil med ”man har väl lagt en och annan sarg”).
Det knaggliga arbetet med filmen driver romanen, och en hel del udda karaktärer tar plats. Mystiska inslag från ”ett manuskript” interfolierar berättelsen. Det är här själva bandyns väsen också avhandlas men balansen mellan en lång essä (som jag inbillar mig att Håkanson också velat skriva) och romanen blir ibland lite oklar. Dock blir dokumentärfilmen till slut färdig – hyfsat obegriplig – och livet kan fortsätta.
En återkommande bild är bandyspelares agerande vid hörnor. Försvarande lag på mållinjen, anfallande så nära de får (en uppställning långt värdigare än fotbollens) och stillheten precis innan hörnan läggs. Där koncentreras sportens storhet. När hon ser en sådan ritual utförd av ungdomsspelare får också en cyniker som filmaren Sanna nästan som en uppenbarelse.
En av de roligare scenerna i romanen är annars när hon ska på bandy på Zinken och se Hammarby mot Sirius. Samtalen på krogen inför match rör sig i det vanliga olycksbådande ”snart är bandyn borta”: ”Ständigt dessa olyckskorpar, ständigt detta suckande om bandyns nära förestående död! Det spelades ju bandy på en massa håll i landet denna kväll, det fanns flera tusen unga människor som älskade detta, här och nu var det en stor fest”. Tyvärr tycks detta positiva inte gå att förklara – Sanna avfärdas som hopplös fyllkärring när hon försöker. Och visst framstår det som en hopplös kamp mot bättre vetande, det är så långt utanför paradigmet.
”Bandy futura” växer till att handla om motstånd, om att försvara upplevelsen och gemenskapen. Försvara det omätbara kanske, precis som det motstånd mot videodomarsystemet VAR inom fotbollen, som på omvägar får avsluta romanen.
Vår dokumentärfilmarhjälte blir åtminstone ganska besatt. Kulturkonsumtion av det vanliga slaget bleknar till meningslöshet, längtan står till isen, solen, den rosa bollen, hörnorna. Det dova ljudet av vantklapp. Det kan vara dags att dra på sig understället och ta sig till annandagsbandyn. När inga sportredaktioner bryr sig så får kulturen rycka in.
