Jordahl imponerar stort med sin träffsäkerhet
”Kallet” är en historisk roman med bäring i samtiden
Publicerad 2026-02-02
”Kallet” av Anneli Jordahl
Kartor tenderar att ritas om till följd av krig. Men samtidigt som kriget löser upp gränser gör det dem också påtagliga på ett sätt de inte är i fredstid.
Ett steg på ena eller andra sidan kan göra skillnad på liv och död.
För de boende på det jämtländska fjällpensionatet Mittilia innebär Tysklands ockupation av Norge i april 1940 att den gräns som alltid funnits där för första gången blir påtaglig. Tidigare hade ingen tänkt på att de faktiskt tog sig utomlands när de handlade i närmaste affär.
Namnet på pensionatet är påhittat men har en verklig förlaga. Detsamma gäller Karolina Rustad, som är baserad på författarens farmor och en av tre huvudpersoner i Anneli Jordahls utmärkta roman ”Kallet”, som utspelar sig på båda sidor om gränsen under ockupationen 1940–1945.
Karolina är ödemarkssamarit, en person från bygden med viss medicinsk kunskap som förlöser barn och ger de döda en sista tvagning. Det är ett yrke som gör sig oerhört bra i litteraturen då de existentiella frågor som kommer med att befinna sig så nära livet och döden ges en praktisk dimension.
När flyktingar börjar komma över fjället gömmer Karolina dem på pensionatet, solidariteten är även den i första hand praktisk. Det är ett arbete som ska utföras, dock inte utan oro och tvivel. Annat är det med läkaren David Hummel som finner nöje i att utveckla ett chifferspråk för att kommunicera med motståndsmännen på andra sidan gränsen.
Kicken i olydnad ska inte förringas.
Kanske är det däri kallet i titeln består, i att fortsätta göra sin plikt även om det innebär fara. I motsats till Karolina och David står nazistkollaboratören Henry Rinnan. Porträttet av Henry, som inte är särskilt ideologiskt övertygad, är en påminnelse om att starka känslor av revanschism utgör grogrund för fascism.
En historisk roman med tyngd besitter en dubbel blick, på det förflutna som avhandlas och den samtid den landar i. Och som ett eko gör sig revanschismen återigen gällande på många håll i världen.
Att det i sin tur föder motstånd hos människor som Karolina och David är hoppingivande.
Jordahl behärskar fullt ut den historiska romanens språk. Prosan är avskalad men inte arkaisk, tonen allvarlig utan att bli ödesmättad. Men hon imponerar inte endast i hur träffsäkert hon gör historisk fiktion – mellan raderna glimtar vad som måste vara år av research – även skildringen av vildmarken är så bra att man baxnar.
Månskenet som lyser upp den nyfallna snön och lappugglans hoande är fonden mot vilken människokött trasas sönder av taggtråd och boskap slits itu av nedgrävda minor. När en blodig mule hänger på en gren i fjällandskapet sätts den vackra naturen i relief mot det brutala våld som där tar plats på ett sätt som för tankarna till Cormac McCarthys romaner.
En vacker värld där människan gör ohyggliga saker.
