Den fega blå linjen tog överhanden i Örebro
Vanmakten under skjutningen går in i märgen
Publicerad 2026-02-01
”Inte din statsminister” av Nicolas Lunabba
”Efter skotten” av Frida Sundkvist
Det tog Salim Iskef 45 minuter att förblöda sedan Rikard Andersson skjutit honom med flera skott på Campus Risbergska i Örebro
Under tiden talade han med 112 flera gånger och även med sin fästmö och sin mamma. Det första samtalet registrerades klockan 12.33.
Elva minuter senare anlände tre poliser till Salim. Men de blev rädda och backade ut ur skolan igen utan att ta honom med sig. På vägen ut passerade de den skadade Aziza, som de också lämnade åt sitt öde. Den fega blå linjen tog överhanden.
Klockan 13.13 kommer två andra poliser fram till Salim. Då är han medvetslös. Poliserna släpar med honom några meter, men gissar att han är bortom räddning och lämnar honom kvar.
Under tiden har hans fästmö Kareen tagit sig till platsen. Hon bönar och ber poliser utanför skolan att rädda hennes man. Hon vet ju att han lever och exakt var han befinner sig. Men de vänder sig om och går därifrån.
Vanmakten går in i märgen gång på gång i ”Efter skotten”, journalisten Frida Sundkvists granskning av massmordet, vanmakten och dess tvilling vreden.
Hon följer de anhörigas förtvivlade försök att få klara svar från polismyndigheten om vad som har skett med deras döda familjemedlemmar. Hur många skott? Vid vilken tid? Hade det gått att rädda dem? Kan vi få lyssna på 112-samtalen? Kan vi få se era videoupptagningar? Vad gjorde alla de där poliserna utanför skolan, när de behövdes därinne?
Ofta är det bom stopp bakom sekretessparagrafer och lika ofta glidande beskrivningar, olika tidsuppgifter, löften om svar som inte kommer eller som kommer långt senare än sagt. På vägen möter vi figurer som hämtade ur vilken deckarserie som helst: de rädda snutarna, den modiga sanningssägaren och de överbetalda karriäristerna, mer måna om polisens rykte än om sanningen.
Det slutliga sveket i Sundkvists dramaturgi kommer när polisen bryter tidigare löften och håller en presskonferens där de visar en ihopklippt video för allmänheten innan de anhöriga har fått se den. Den klipptes förstås så att man inte fick se när poliserna retirerade.
Salim och Aziza är två av de tio mördade. Åtta av dem var invandrare. I ett land där regeringsmakten vilar på hetsen mot invandrare förvandlades Risbergska omedelbart till politiskt sprängstoff. Bara tre dagar före dåden satt statsminister Ulf Kristersson i tv och skyllde som vanligt brottsligheten på invandringen: ”Om det kommer in ständigt nya människor som begår nya brott, då har vi inte en chans att klara av det här”, sa han. Efter massmorden var tonen en annan: politisera nu inte detta!
Skotten i Örebro och Kristerssons ord i tv ekar rakt in i Malmöförfattaren Nicolas Lunabbas bok ”Inte din statsminister”. Där försöker han placera Risbergskamassakern i den svenska rasismen från nazistvåldet till återvandringsbidragen. Det är en stilistiskt driven anklagelseakt, särskilt när jag läser den jämte Sundkvists enklare prosa, som dras med upprepningar och en del utfyllnader i form av kafferep och tillbakablickar till Kareens och Salims Syrien.
Det är en fråga om genre. Medan han skriver litteratur, skriver hon journalistik. Det senare doftar i det här fallet mer av verklighet i all sin vardagliga rörighet.
Det innebär också att de sysslar med olika saker. Hon biter sig fast i Risbergska. Han använder dådet för att tala om det svenska samhället.
Problemet för Lunabba är att det inte går att föra i bevis att Andersson, som lämnat mycket få ideologiska spår efter sig, skulle ha varit en rasistisk terrorist, en Peter Mangs, en John Ausonius, en Anton Lundin Pettersson. Vi vet för lite om hans motiv. Och det vet Lunabba egentligen också, därför haltar framställningen.
På en annan nivå är det ett slags sanning han skriver, när han genom korta, nästan dagboksliknande impressionismer och reflektioner, ibland alltför sentimentala, sätter ord på det förtryck och den rädsla som många rasifierade upplever. Ännu så länge, vittnar Lunabba, talar de i lättsam ton om att de kanske måste fly landet. Men det finns ett allvar i botten. Finns det plats för oss här? Är Kristersson statsminister även för oss?
Det är en känsla jag känner igen, trots att min släkt varit svenskar sedan Hedenhös: vi har nu en regering som bara talar för sina egna. Det är demokratiskt livsfarligt. Demokratin vilar på förståelsen att om våra motståndare vinner valet, så kommer de inte att förstöra våra liv. Bara då är fredliga maktskiften möjliga. Men när jag hör hur ministrar och andra framstående politiker talar om palestinademonstranter som odjur, visar total iskyla när israelisk militär torterar Greta Thunberg, brännmärker miljöaktivister som terrorister eller, just det, oavbrutet skyller all världens problem på invandrare, så är Kristersson inte heller min statsminister. Det vill säga: jag litar inte på att han vill alla invånare väl.
