Klägget tar hand om sin Anna Kinberg Batra
Hoppar från toppjobb till toppjobb
Anna Kinberg Batra (M) har fått nytt jobb. Hon fick avgå som landshövding och chef för Länsstyrelsen i Stockholms län efter att ha brutit mot grundlagen.
Nu ska hon utreda... Länsstyrelsen.
Är ankdammen inte större än så här?
”Det finns”, sa en gång Håkan Juholt, ”framför allt i Stockholm … ett klägg av människor som går runt och kindpussar varandra, och som lever på den här relationen. Och i det klägget ingår politiker, journalister, PR-konsulter, rådgivare, mediatränare.”
Anna Kinberg Batra fick avgå som ledare för Moderaterna 2017. Hon hade då fått stark intern kritik för att öppnat dörren för SD. Hennes stöd i opinionen hade fallit från 27 till 17 procent och flera länsförbund krävde öppet hennes avgång.
Vissa skulle säga att det var Ulf Kristersson som höll i trådarna bakom kulisserna. Men hon höll god min i elakt spel.
Som tack blev hon sex år senare utsett till Landshövding i Stockholms län av samme Ulf Kristersson, Sveriges finaste uppdrag som ämbetsman.
Det höll inte så länge.
Hon anklagades av personalen för att driva Länsstyrelsen som ett partikansli och anställde vänner på toppjobb. Mest uppmärksammad blev hennes ”jobbannons” på Länsstyrelsens anslagstavla, som bara hennes kompis hittade.
Justitieombudsmannen slog fast att hon brutit mot grundlagen vid tre rekryteringar. Dessutom var hon jävig i en av dem, eftersom hon är gudmor till den personens barn.
Anna Kinberg Batra började som landshövding i mars 2023 och fick sparken i september 2024.
– Regeringen gör bedömningen att det inte går att reparera den förtroendekris som uppstått, sa civilminister Erik Slottner (KD).
– Skadorna är irreversibla, fortsatte han.
Nåja.
En vanlig Svensson som brutit mot lagar och regler på jobbet skulle ha fått söka sig till den a-kassa som Moderaterna gör allt för att sänka.
Anna Kinberg Batra fick istället behålla sin lön på 122 000 kronor i månaden i fem års tid. Och fick ett nytt toppjobb i regeringskansliet, i den korridor som brukar kallas ”Elefantkyrkogården”.
Det är skillnad på folk och folk.
Att hon nu ska dessutom utreda Länsstyrelsen, som hon fått sparken i från, gör att topplocket går både här och där. Men varför är någon förvånad? Moderaterna tar hand om de sina.
”Jag har sagt det många gånger: Tillit är något av det finaste vi har i det svenska samhället. Tilliten får inte undergrävas”, skrev Ulf Kristersson när Anna Kinberg Batra sparkades.
Jag skulle säga att det är exakt så här som man undergräver tilliten i samhället. Det är exakt så här som man ökar politikerföraktet.
Journalisten och författaren Björn Elmbrant ställde för snart trettio år sedan frågan: varför eliterna i samhället blivit mer arroganta än på länge?
I ”Dom där uppe, dom där nere : om demokratin i Sverige” (Atlas, 1997) gick Elmbrant igenom 1990-talets globalisering och svenska krasch som en kris för demokratin.
Man kan naturligtvis se kriser på olika sätt. 1990-talet var en tid av enorma politiska och ekonomiska förändringar. Muren föll, världshandeln blev global, apartheid i Sydafrika försvann, Kina började resa sig och det blev fred i Nordirland.
Men Björn Elmbrant såg också något annat, hur de demokratiska ideal som så starkt präglat Sverige fick ge vika för en allt skarpare gräns mellan ”dom där uppe” och ”dom där nere”.
Jämlikheten blev 1990-talets första offer.
Jag tror vi är där igen.
Dagens läge beskrivs gärna som en ekonomisk kris – matpriserna går upp, börsen kraschar, Trump inför galna tullar – men det handlar i grunden också om demokrati.
När Donald Trump tar allt mer makt blir vi andra maktlösa. Hopplösa.
Och när alla mini-Trumpar i länder och förtag runt om världen härmar honom blir effekten mycket stor. Som om både makt och rikedom sugs uppåt i en jättelik tratt.
Jämlikheten är på många sätt demokratins förutsättning. Att vi ska vara lika inför lagarna. Att allas röst är lika mycket värd. Att ingen ska svälta och gå under.
Ett samhälle med för stora klyftor blir tillslut inte demokratiskt, eftersom eliten är just ”arrogant”. Den accepterar inte att följa samma regler som andra.
I Donald Trumps hov ser vi några av världens rikaste människor. För dem är demokratin mest i vägen. Men samma mekanismer syns även här i Sverige när antalet miljardärer skjuter i höjden och lobbyister från friskolor och privatvård dränerar välfärden på pengar.
Moderaterna har haft starministerposten tio av de senaste tjugo åren. Riksdagen det haft borgerlig majoritet sedan 2006.
Men Anna Kinberg Batra är inte det enda svenska exemplet. Klägget finns på båda sidor blockgränsen.
”Så går de runt där, och de dricker sina roséviner och de kindpussas och de tycker om varandra (...) Nån gång emellanåt måste de bråka lite grann med varandra för att upprätthålla fasaden: att de är på olika sidor.” sa Håkan Juholt.
Det unika med Tidölaget verkar vara att de aldrig kan erkänna ett fel. De håller varandra om ryggen tills korna går hem. Anna Kinberg Batras ”jobbannons” på anslagstavlan avslöjades sex månader innan hon fick avgå. Henrik Landerholm bortslarvade papper toppade nyheterna vecka ut och vecka in. Var och varannan dag avslöjas någon ny skum aktieaffär, känns det som.
Mitt under utredningen om Henrik Landerholms papper fick han ett nytt jobb, på Moderaterna. Och nu får alltså Anna Kinberg Batra ännu en chans. Till och med de pigga aktieklipparna sitter kvar i regeringen, än så länge i varje fall.
Ingenting spelar någon roll i denna stad ovan molnen.
De hoppar från toppjobb till toppjobb.
Klägget kläggar vidare.