Benjamin Dousa har satt biståndet i flismaskinen
Påminner om en mini-Musk
Det finns skillnader mellan biståndsminister Benjamin Dousa (M) och Elon Musk. Exempelvis är Elon Musk skicklig på att driva företag.
Dousa har heller inga ekonomiska intressen i Kina.
Båda är symboler för högerpopulismens syn på bistånd.
När Donald Trump blev president angrep Elon Musk USAID, USA:s motsvarighet till Sida, och förstörde verksamheten. Livsviktiga program lades ner och bistånd som tagit årtionden att bygga upp raserades på några veckor.
”Världens rikaste man dödar världens fattigaste barn”, konstaterade Bill Gates.
USAID slogs sönder av både ekonomiska och ideologiska skäl. Elon Musks uppdrag var att spara pengar men att just biståndet råkade så illa ut handlar om att högern i grunden inte gillar bistånd.
Man tycker inte heller om de människor som tycker att bistånd är viktigt, som hjälparbetare, frivilligorganisationer och människorättskämpar.
”Vi tillbringade helgen med att mata USAID i flismaskinen. Kunde ha gått på några riktigt bra fester. Gjorde det här i stället” skrev Elon Musk glatt på X.
Det finns ett utpräglat förakt för svaghet och ett tydligt klassintresse. Högern vill sänka skatterna, inte ge bort pengar till fattiglappar.
På den punkten finns ingen skillnad mellan Benjamin Dousa och Elon Musk.
Även i Sverige har svångremmen dragits åt för biståndet. Sida finns kvar men däremot har civilsamhällets biståndsarbete drabbats brutalt. Både av nedskärningar, politisk ryckighet och absurda kontroller.
Svenska kyrkan ska exempelvis bevisa att de inte är islamister.
Och nu är det alltså Olof Palmes internationella center som körs i flismaskinen. Palmecentret är arbetarrörelsens biståndsorganisation och har 26 medlemmar, varav en är det Socialdemokratiska partiet.
Här klämmer skon.
Andra folkrörelser har också biståndsorganisationer. Som frikyrkornas Diakonia, ACT Svenska kyrkan, Röda korset, Rädda barnen med flera.
Benjamin Dousa – understödd av organiserad desinformation i sociala medier – vill få det till att pengarna till Palmecentret och dess 26 medlemsorganisationer är ett slags partistöd.
Men det är hela arbetarrörelsen vi talar om, från fackliga organisationer till hyresgäströrelsen och ABF till de som arbetar för folknykterhet.
Och pengarna går till arbete för demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och liknande i 30 olika länder. Det är dessa människor som nu kommer att drabbas.
Som personer från civilsamhället i Georgien och Belarus. De lever under ett brutalt politiskt förtryck vid själva frontlinjen mot Putins försök att öka sin maktsfär i Europa.
Som unga i Moldavien som får lära sig om sexuella och reproduktiva rättigheter i en konservativ miljö med ett ålderdomligt utbildningssystem.
Som ett 50-tal miljöorganisationer i Amazonas som lär sig organisera sig i Colombia. Ett land där klimataktivister återkommande mördas.
Som kvinnliga migranter som återvänt till Filipinerna för att bygga sig ett liv där.
Som fackliga aktivister i Namibia och ESwatini som organiserar sig mot ett förtryck vi knappast ens kan föreställa oss. ESwatini styrs av den enväldige kungen Mswati III. Oppositionen stämplas som terrorister och förra året förgiftades oppositionsledaren.
För att nämna några exempel.
Det är deras arbete för frihet som Benjamin Dousa vill lägga ner.
Olof Palmes internationella center är bra på vad de gör. Genom att medlemmarna i Palmecentret varje dag bygger fackliga organisationer och gräsrotsrörelser har de mycket att lära ut.
Förtrycket i länder som Georgien och Belarus, Namibia och ESwatini påminner om Sverige innan den allmänna rösträtten. Det var folkrörelserna som lyfte vårt land ur den misär, den ofrihet och det armod som då rådde.
Olof Palmes internationella center kan därför bidra med både erfarenheter och kunskap som få andra har.
Med det är inte bara frihetskämparna i Georgien, Belarus, Namibia och ESwatini som nu åker in i flismaskinen.
Det gör även Sveriges nationella intressen, vår så kallade ”mjuka makt”.
”Hård makt” är till exempel militära och ekonomiska sanktioner. Ibland är den nödvändig för att främja svenska intressen. Men den mjuka makten handlar om våra värderingar, vår livsstil, om kultur och moral.
Sveriges medlemskap i internationella organisationer, vår handel och vårt bistånd bidrar till fred och säkerhet, mänskiga rättigheter och välstånd i hela världen.
Det gynnar även oss. Vi får tillbaka mer än vi ger.
Mjuk makt är oftast viktigare än hård. Det är därför världens diktatorer hatar västs värderingar. Hollywood, jeans och hamburgare gjorde mer för att besegra Sovjetunionen än US Army. Och först när McDonald's öppnade i Moskva var slaget slutligen över.
Idag pågår en militär kapplöpning mellan västvärlden och Kina. Men även en strid om sympatier, om ”hjärtan och sinnen” som amerikanarna säger.
”Hearts and minds”
I tomrummet efter USAID flyttar nu Kina och Ryssland fram sina positioner i Afrika, Sydamerika och Asien. Tomrum fylls alltid av något.
Samma sak gäller efter Benjamin Dousas framfart. Kinas president Xi Jinping tackar och tar emot. Liksom Belarus president Aleksandr Lukasjenko och nämnda kung Mswati III i ESwatini.
För att inte glömma Ryssland.
Benjamin Dousa har just gjort deras vardag en smula enklare. De kunde inte önska sig en bättre biståndsminister.
Det pågår en global kraftmätning. Mellan olika länder men också mellan demokrati och diktatur. Västvärlden vinner inte just nu.
Tacka personer som Benjamin Dousa för det.
