Det är arbetarungar som behöver kulturkanon bäst
Att ställa krav är att bry sig
Ibland undrar jag vem jag blivit om jag växt upp idag. Om inte min fröken Sonja gett sig fan på att den där lille snackige killen skulle lära sig läsa som alla andra. Om inte min morsa tragglat med mig varje kväll tills det lossnade.
Min klarinettlärare Ralf som var ett universitet av erfarenheter. I en nedsläckt Hägerstensåsens skola, berättade han mellan kvintcirkeln och Ornitology på tenorsaxen hur han hade rest på motorcykel till Paris och Nordafrika på 70-talet.
Han var orientalist och vi snackade politik och musik. Han öppnade världen för mig.
Senare hörde man talas om vissa böcker eller skivor. Letade efter dem. Jag satt hela eftermiddagar på Kulturhuset i de slitna lädersofforna och prövade mig fram. Gick och bytte och där stod en tålmodig bibliotekarie som utan ett knyst bytte Miles Davis tubaband mot någon jojkplatta med jazzmusiker.
I Brännkyrka gymnasiums välförsedda skolbibliotek fanns Juan som försedde mig med politiska böcker: Aldus Huxley, George Orwell och Karin Boye. Trots inköpsstopp utverkade vi en femhundring av rektorn (förmodligen ur egen ficka) så att jag kunde gå på boksläppet av Göran Greiders bok om Rudolf Meidner och köpa ”Skärvor ur ett nittonhundratalsliv”.
Greider och Meidner skrev i boken: ”Till revolutionärer och reformister på Brännkyrka gymnasium”. Med filmer, skivor, pjäser, sökte jag en djupare förståelse av världen som sammantaget med mina erfarenheter gjort mig till den jag är.
Hur ser min kanon ut? Min bildningsresa?
Den är en vindlande fors, ett aldrig stillat sug efter mer. Det startade för att riktiga människor satte riktiga konstverk, romaner och biobiljetter i mina händer och jag tog del av dem.
Jag är inte emot en kulturkanon. Jag tror arbetarklassens barn behöver högre förväntningar och gemensamma referensramar. Men en kanon måste vara en del av en bred flod av bildning och en ambition för skolan att alla barn ska få del av bildningen.
Så tar jag del av den där korta lilla förkrympta listan som Trädgårdh och hans tropp tagit fram. Och ser en dystopi framför mig. En väldigt kort lista. Snart kommer detta vara allt vi förväntas lära oss. Allt utanför listan och det är snart sagt det mesta i vårt land, vårt kulturarv och världen, faller utanför och därmed i skugga.
Kanonlista är ett snävt mått på kunskap, som med dagens skolor likt nationella proven snart blir ett självspelande piano med utantillinlärning. De fåtaliga verken sammanfattas på en halv sida så man klarar proven. Det som Trädgårdh tagit fram är ett marknadssamhälles hårt hållna, halvt kvävda idé om bildning.
Den här kanonen kommer inte att hjälpa någon. Den är nedsläckning av världen, inte upplysning.