Lububus och svansar är ingen direkt SD-seger
De lyssnar på K-pop och går på alla fyra
Till sist var den här, Sveriges kulturkanon. Historikern Lars Trädgårdh och hans homogena kanonkommitté, där samtliga som av en händelse är knutna till den borgerliga Ax:son Johnson-sfären, har sagt sitt.
Att vara svensk är att känna till Bellman, Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” och Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”. För att nämna ett axplock ur deras kanonlista.
Kultursidorna har idisslat innehållet. Det har varit ris och ros. Men gladast har Sverigedemokraterna varit som kallat projektet för ”en seger för den öppna nationalismen”.
Den som befinner sig i verkligheten vet att dagens unga är mer globaliserade än någonsin. De pratar nästan bättre engelska än svenska. Följer influencers från hela världen och ritar manga.
I somras såg jag några unga tjejer gå på alla fyra på stranden. I byxlinningen hängde ludna svansar. Vad i hela friden är det som pågår, frågade jag äldsta dottern. ”De är therianer som identifierar sig som katter”, svarade hon självklart.
Genom att gå på händernas knogar lämnade de spår som liknade tassavtryck efter sig i sanden.
”Det kallas howla”, sa dottern.
Själv kände jag mig mest som en fågelholk.
Jag minns hur stort gapet mellan mig och mina föräldrars generation upplevdes på 1990-talet. Det var coolt att min pappa hade sett The Beatles – föregångarna till de britpopband jag älskade – live 1964 på Johanneshovs Isstadion. Men han föredrog redan då jazz och tyckte mest att de lät ”skräniga”.
Nu kan jag känna igen mig i den gubbstruttiga attityden till samtiden.
När döttrarna dansar och sjunger med i de koreanska K-popfavoriterna Katseye och Blackpink är jag helt vilsen. Och hur många gånger kan de egentligen titta på den tecknade filmen ”KPop Demon Hunters”?
Svaret är: 236 miljoner. Minst.
Netflix största filmsuccé någonsin har blivit en egen rörelse. Filmens soundtrack har slagit egna rekord.
Och säg den småbarnsförälder som inte hört ett tindrande barn be om att få en Labubu. Den fula plastdockan från Hongkong med pillemariskt leende och sylvassa tänder. Hur den kan kosta närmare tusenlappen övergår mitt förstånd.
I veckan uppmanade rektorn på Midsommarkransens grundskola föräldrar att inte låta barnen ta med sina Labubus till skolan. Skolan vädjade även om att djursvansar, som elever ”som identifierar sig som therianer” brukar ta med sig, ska lämnas hemma.
För de som inte har kontakt med barn födda på 2010-talet låter det som rena grekiskan. Eller som The Beatles på 1960-talet för en jazzpjatt.
Den yngsta generationen i dag köper kinesiska leksaker, lyssnar på koreansk pop och går på alla fyra.
Man kan kalla det mycket, men knappast som en seger för ”den öppna nationalismen”.