Sluta vara så ängslig, Magdalena Andersson
”Bränn de där kepsarna”
”När slutade egentligen Socialdemokraterna att vilja något?”
Frågan flimrade förbi i mitt flöde i veckan, någonstans i bakgrundsbruset av en valrörelse som börjat alltför tidigt.
Det var i DN och socialdemokraten Anna Quarnström lindade inte in kritiken.
Socialdemokraterna ser budgetdisciplin som viktigare än satsningar på välfärden och människors värdighet. Partiet vågar inte gå till val på några förändringar eftersom man är rädd att skrämma mittenväljare.
”Vi socialdemokrater har blivit för ängsliga för att prata om resurser. Vi måste sluta agera som kamrerer och återgå till att vara samhällsbyggare”, skrev hon.
Anna Quarnström är engagerad för funktionshindrades rättigheter och en av många gräsrötter som börjat ledsna på att Socialdemokraterna inte längre står upp för de allra mest utsatta.
För personer med funktionsnedsättning, långtidsarbetslösa och utslitna råder i praktiken ett ”undantagstillstånd” där de redan lever under alla rimliga marginaler. Man har inte råd med någonting och är desperat.
”Det är därför ingen slump att Sverigedemokraterna blev största parti bland arbetslösa och näst största bland långtidssjukskrivna i valet 2022.”
De blev lurade på sin röst. Sedan valet har Jimmie Åkessons politik försämrat för de sämst ställda. Kostnader för mediciner har chockhöjts, a-kassan och aktivitetsersättningen har sänkts och välfärden har fått stå tillbaka för skattesänkningar.
Tidöpartierna lovade att ”indexera”, alltså att automatiskt räkna upp, ersättningen för personliga assistenter till funktionshindrade. Men svek sitt löfte.
På punkt efter punkt har de med minst marginaler fått ännu mindre under Jimmie Åkesson.
”Vi socialdemokrater måste sluta be om ursäkt för att välfärd kostar pengar”, skriver Anna Quarnström.
Men det är uppenbarligen inte dit vi är på väg. Den som tittade på vad som i praktiken var en slags statsministerduell i veckan – mellan Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson i SVT – fick en försmak av valrörelsen.
Spel och tjafs om partiernas sociala medier, få sakpolitiska besked och ett högt tonläge om invandring och brott.
Debatten var kort men ändå en bra ögonblicksbild av vad vi kommer att serveras. Förutom arbetslöshet så var de stora frågorna som faktiskt berör människor i vardagen frånvarande.
Din matkasse har sedan förra valet ökat med nästan 30 procent, vilket slår otroligt hårt mot dem med minst marginaler. Men även mot pensionärer och barnfamiljer.
Elnätsbolagen vill höja din elräkning med fantasisummor, utan att du vare sig kan byta bolag eller minska din kostnad på något annat sätt. Eftersom de har monopol.
Den svenska skolan kan närmast beskrivas som ett skeppsbrott. I våras gick 28 procent ut grundskolan utan fullständiga betyg. Hälften av dessa var underkända i något av kärnämnena svenska, engelska eller matematik.
Järnvägar och annan grundläggande infrastruktur faller sönder samtidigt som sjukvård, äldreomsorg och socialtjänst går på knäna.
I oktober varnade Sveriges kommuner och regioner för att hälften av landets regioner går med underskott i år, trots besparingar. Sjukvården är kraftigt underfinansierad.
Det är stora systemproblem som slår sönder människors trygghet och vardag. De borde vara politikens huvudfrågor.
Mycket av det handlar, precis som Anna Quarnström skriver, om att Socialdemokraterna inte har vågat utmana de nedskärningar, avregleringar och privatiseringar som olika högerregeringar har gjort.
Högern har förändrat och Socialdemokratin förvaltat förändringarna. Mycket talar för att partiet inte har ork att bryta upp från den inslagna vägen.
I stället för reformer erbjuds erbjuds vi yta. I november förra året lanserade Socialdemokraterna den senaste kollektionen av kepsar med texten ”MAGDA”.
”Här ska ni få ett råd Socialdemokraterna. Bränn de där kepsarna. Ni måste, måste, måste sluta dyrka Magdalena Andersson.” skrev Arbetarbladets politiska chefredaktör Jenny Wennberg.
Men nä.
Ett år senare tror Socialdemokraterna fortfarande att det är så man vinner valet.
Jag säger inte att valstrategerna egentligen har fel. Ulf Kristersson ligger långt efter i förtroende och Magdalena Andersson tävlar egentligen om initiativet i politiken med Jimmie Åkessons Sverigedemokrater.
En personkult kring ”MAGDA” kan mycket väl vinna nästa års val. Kepsarna kan triumfera. Men med vilket politiskt mandat?
Att förvalta borgerliga reformer i fyra år till för att sedan se Jimmie Åkesson bli statsminister?
Det som Anna Quarnström och andra gräsrötter skissar på är något annat. Att ta strid för jämlikheten. Därför att jämlikhet har byggt ett av världens mest anständiga samhällen och kan göra det igen.
Politiskt ledarskap handlar inte om att följa opinionen utan om att leda den, att flytta den, att visa vägen. På ett viktigt plan handlar det om mod.
Socialdemokraterna verkar just ha som strategi att minimera politiska risker. Att inte reta någon. Att inte föreslå något radikalt som högern kan utnyttja som bräckjärn mot mittenväljarna.
Risken är att man i så fall inte kommer att ha något mandat att förändra om man väl skulle vinna valet. Det vore synd, för mycket av det som gjorde Sverige fantastiskt, har gått sönder i grunden. Skillnaden mellan solsidan och skuggsidan har vuxit explosionsartat.
Och ett ojämlikt samhälle är en kall och hård plats att leva på. Till slut för alla.
Politik är naturligtvis alltid delvis yta, kepsar och falukorvar. Men det får inte bara bara bli det. Yta, kepsar och falukorvar måste bära på löften om en bättre framtid. Konkreta reformer som gör människors liv bättre.
Än så länge är valrörelsen nästan kliniskt ren på sakpolitik från vänster.