Mattias Karlssons (SD) krokodiltårar är lömska
Vem är emot att barn ska leka tillsammans?
Mattias Karlsson brukar kallas för Sverigedemokraternas chefsideolog. Genom att vara kung i kulturkriget har han byggt sin upphöjda status i partiet.
Han har varit med och format partiets linje: assimilation i stället för mångkultur. Han har också länge attackerat SR och SVT och kallat dem vänstervridna. Andra kulturinstitutioner menar han styrs av ”vänsterliberala värderingar”.
Ser man tillbaka på hans politiska bana är måltavlan tydlig. Kritiken riktas gång på gång mot invandrare, islam, vänstern och minoriteter.
Nu har turen kommit till regnbågsfamiljer.
Dottern portades
Nyligen skrev Karlsson på X att hans fru och deras ettåriga dotter inte fick komma in på en öppen förskola på Östermalm. Orsaken var att verksamheten avsatt 1,5 timme i veckan för regnbågsfamiljer.
Han beskrev hur dottern stod utanför i kylan, såg barnen leka och blev ledsen.
Dottern var inte välkommen eftersom hennes föräldrar är heterosexuella, menade han. Det kallade han diskriminering.
Det låter först oskyldigt. Nästan rörande. Klart att alla barn ska få leka.
Angrepp på trygga rum
Men det här handlar inte om ett barns rätt att leka. Det handlar om något annat – ett politiskt angrepp på de få trygga rum som finns för minoriteter.
Som Aftonbladet Kulturs Sanna Samuelsson har skrivit, är sådana här träffar viktiga för queera föräldrar. Det är en plats där man slipper förklara sig. Där ens familj inte ifrågasätts.
Dessutom rör det sig bara om en och en halv timme i veckan. Resten av tiden är verksamheten öppen för alla, i mån av plats.
Och just plats är ofta problemet. Många öppna förskolor är redan fulla. Jag har själv blivit nekad i dörren flera gånger. Det som saknas är resurser för fler verksamheter och generösare öppettider.
Men det är inte den frågan Mattias Karlsson driver.
I stället kallar han det diskriminering när majoriteten tillfälligt får stå åt sidan. Det är att vända på begreppen.
Farliga krokodiltårar
Det här är heller inget nytt. Sverigedemokraternas politik i hbtq-frågor har länge gått ut på små förskjutningar: Pride-flaggor tas ner, stöd minskas, satsningar ifrågasätts.
Inget tas ifrån Karlssons dotter. Hon har tillgång till alla andra dagar och alla andra platser.
Det som ifrågasätts är om minoriteter ska få ha något eget alls.
Och det är där hans krokodiltårar blir farliga. För de är inte bara spel för gallerierna – de är en försmak av en politik där även små frizoner kan försvinna.
