Hbtq-föräldrar är alltid beredda på bakslaget
SD står inte ut med öppna förskolans regnbågsträffar
Att vänta barn som lesbisk är att sugas in i ett heterosexuellt vortex. Algoritmen går från att föreslå olika typer av queera hockeyfrillor till poster för cis-män som ska bli pappor. Pappainfluencers berättar vad fäder ska göra under den första tiden. Man lär sig hur man håller en nyfödd bebis. Man lär sig att ta morgonpasset, det är en viktig avlastning för babymamman. En hippiepappa filmar när han bygger en trumma (?) som han ska spela på (?) för sin avkomma. Allt det här är rörande. Det är komiskt. Man påminns om att man tillhör en minoritet.
Det var därför glädjande när en kompis berättade att öppna förskolan i Stockholm då och då har hbtqi-träffar dit man kan gå och träffa andra queera föräldrar med barn. Precis som finskspråkiga, ensamstående, föräldrar till barn med särskilda behov eller andra har särskilda tillfällen där de kan träffa liknande föräldrar. Det lät trevligt att få vara i en miljö där man inte måste förklara sin familjemodell, där man kan prata om de särskilda förutsättningar som hör till just den här typen av föräldraskap. Det spelar kanske ingen roll för barnen i den åldern, de fattar väl inte sånt, men när de blir äldre är det viktigt att ha tillgång till sammanhang där de inte alltid anses vara udda fåglar.
Även SD-toppen Mattias Karlsson upptäckte tyvärr nyligen att detta existerar, när hans fru försökt gå till öppna förskolan på Östermalm när en av de här träffarna ägde rum. Sedan tog han till X och rasade. Enligt DN vill han stoppa regnbågsträffarna, och de andra temagrupperna, vilka han kallar för ”diskriminerande”, eftersom de inte riktar sig till alla. I artikeln kan man läsa att de föräldrar som brukar gå dit nu känner oro, och att det kommit dit nya personer som betett sig märkligt och avståndstagande. Är det fler nätkrigare som kommit dit för att ”testa” om de blir exkluderade, så att de kan rasa om det i sociala medier?
Den paranoian är grundläggande för ideologin
Händelsen är ett perfekt exempel på Sverigedemokraternas rädsla för minoriteter. Idéen om minoritetens förtryck av majoriteten är bränslet till deras motor. Judar styr världen, muslimer invaderar Europa, hbtqi-personer tar över vården, och så vidare. Påminnelsen om att någon ”avvikande” finns och tar plats, om än bara för en timme, är så plågsam att det leder till vanvettigt raseri. Den paranoian är grundläggande för ideologin.
Som tillhörande en minoritet är det lätt att själv drabbas av ett slags reaktionär rädsla, en tanke om att det är bäst att hålla låg profil och hoppas att ingen märker att man finns. Dra in snigelhuvudet i snigelskalet och försöka göra det mysigt där inne. Problemet är att det inte funkar, det är alltid någon som stör sig på en oavsett, även om man bara försöker leva sitt enda liv. Och vad gör det med ett barn, att föräldrarna går runt och är rädda? För transföräldrar är detta för övrigt en verklighet nu när politiker till höger vill riva upp den nya könstillhörighetslagen.
I Tina Åmodts roman ”Den andra mamman”, som översattes till svenska förra året och som handlar om lesbiskt föräldraskap, oroar sig huvudpersonen Silje Marie för vad som ska hända när backlashen kommer, vad händer med deras söner, när myndigheterna ändrar lagarna, när ”det går upp för folk vad fertilitetsmottagnarna håller på med”. Att ”fler och fler ska tycka att de har en del poänger, de som hatar att sådana som hon får ha en familj”. Romanen tecknar den ständigt närvarande frågan i bakhuvudet hos en hbtq-förälder, rädslan för att vinden ska vända.
Man vill inte behöva tänka på det här, man vill tänka på babymassage och lugnande trummor och hur man badar en bebis på bästa sätt, sådant som algoritmen visar. Men nu är det val i september och SD har återigen gått upp en procent enligt SVT:s senaste väljarbarometer. Inget av det här mäter sig mot utvisningsbeslut av bebisar och tonåringar och deras föräldrar till krigsinfernot i Iran. Sådant som hör Tidöregeringen till, som de nu låtsas vara förbluffade över trots att de röstat igenom det. Det är del av samma politik, där sympati för de som inte exakt liknar en själv, eller till och med deras barn, är omöjlig, en vild fantasi.
Sanna Samuelsson är författare och skribent i Aftonbladet Kultur.
Café Bambino: Age gap romance, Nicki Minaj-apologist & Ulf Kristerssons podd
