Jag vill höra mer om Ebba Buschs förklimakterium
Försäkringskassan säger inget om hjärndimma
Publicerad 2026-03-15
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Förra årets mest omtalade bok var ”Alla fyra” av Miranda July. Åtminstone bland kvinnor i någon sorts medelålder. Sällan har jag läst en roman som träffar så rätt i tiden.
Den handlar om en kvinna i 45-årsåldern som känner sig instängd i sitt liv. I äktenskapet. I moderskapet. I rollen som “ansvarsfull vuxen”. Men framför allt känner hon sig instängd i sitt eget huvud. Ett huvud och en kropp hon inte längre riktigt känner igen.
En dag ger hon sig av på en roadtrip från hemmet i Los Angeles till New York. Men redan efter en timme svänger hon av motorvägen. Utan att säga något till familjen. I stället checkar hon in på ett motell – och blir kvar där i veckor.
För många läsare har boken blivit en aha-upplevelse. Äntligen satte någon ord på det som lite diffust kallas för förklimakteriet. Den period när hormonförändringarna kan vara lika omvälvande som under puberteten. Men på ett helt annat sätt.
Miranda July fångar sorgen i att tiden som ung och fertil kvinna är över. Men hon gör också något annat. Hon får framtiden att kännas lockande. Som om en ny sorts frihet väntar runt hörnet.
Vägen dit är dock sällan rak.
Det är inte så att man går till läkaren och får diagnosen förklimakterium. Snarare läggs ett pussel av symtom. Depression. Orkeslöshet. Svettningar. Hjärndimma.
Flera kända kvinnor har på senare tid börjat tala öppet om den här perioden i livet. Entreprenören Hannah Widell, 51, har berättat om sin utmattning och livskris. Och i en intervju sa Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch nyligen att hon själv är i förklimakteriet.
Det väckte min nyfikenhet. Hur påverkar det henne? Framför allt blev jag glad över att hon sa det alls.
Ebba Busch, 37, visar att förklimakteriet inte bara är något som drabbar äldre kvinnor. Det kan börja långt tidigare.
Nyligen presenterade Försäkringskassan sin årliga rapport om psykisk ohälsa i arbetslivet.
Könsskillnaderna är dramatiska. Kvinnor står för 79 procent av dessa sjukskrivningar.
Framför allt gäller det kvinnor i 30–40-årsåldern. Särskilt utsatta är de som arbetar inom omsorg, vård och skola. Det är jobb där man inte bara utför arbetsuppgifter. Man måste också ge av sig själv.
Det är ett slags arbete som kräver mycket känslomässig energi. Samtidigt är det ofta lågavlönat.
När arbetsdagen är slut väntar dessutom annat obetalt arbete hemma.
Och så finns hormonerna där i bakgrunden. Det där som samhället helst inte talar om.
Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att ”Alla fyra” blev en sådan succé. Boken väcker en fantasi om en väg ut. Bort från krav, roller och förväntningar.
Mot friheten.
Men i verkligheten är det inte en roadtrip som behövs.
Utan till exempel kortare arbetstid, slopad karensdag, delad föräldraförsäkring och höjt barnbidrag.
Alltså politik.
På den punkten är Ebba Buschs svar tyvärr otillräckliga.