Katrine Kielos klär av myten om hemmafrun
Tradwives är ingen lösning på livspusslet
Uppdaterad 2026-03-12 | Publicerad 2026-03-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Säg den heltidsarbetande småbarnsmamma som inte ibland längtar efter ett annat liv. Att slippa lönearbetet. Ägna dagarna åt hemmet och sina intressen. Ha tid och ork att alltid vara den mamma barnen behöver.
Jag är i alla fall en sådan.
Det är i det ljuset man bör se de senaste årens trend: huskvinnor, tradwives, soft och clean girls. Unga kvinnor som i sociala medier visar upp sina till synes stressfria liv. De börjar morgonen med minutiösa hudvårdsrutiner, vispar en matchalatte och fyller dagarna med yoga och surdegsbak.
Det kan låta som en parodi. Men för många tjejer framstår detta som ett åtråvärt ideal. 1950-talets hemmafru har bara fått nytt filter och nytt namn.
Längtan efter ett mjukare liv är inte konstig. Tvärtom. Dagens vardag är tuff och den sliter framför allt på kvinnor. Det syns svart på vitt i sjukskrivningsstatistiken. Den stora majoriteten av dem som sjukskrivs för stressrelaterad ohälsa är kvinnor. Kraven från arbetslivet kombineras med huvudansvaret för hem och barn. Ekvationen går inte ihop.
Detta borde vara en grogrund för politik och feminism. För en livlig debatt om kortare arbetstid, starkare välfärd och en mer jämlik fördelning av ansvaret för hem, barn och åldrande föräldrar.
I stället sköljer en konservativ våg över världen.
Ord som jämställdhet, mångfald och feminism har i delar av högern blivit skällsord.
Resultatet är en avpolitisering av livspusslet. Ansvaret läggs på individen. Den som har råd kan köpa sig fri med rut-avdrag och privata lösningar. Den stora majoriteten som inte har det får springa fortare.
I sin nya bok ”En kvinnas värde” (Mondial 2026) påminner författaren Katrine Kielos, som tidigare varit bland annat ledarskribent på Aftonbladets ledarsida, om att hemmafrun egentligen är en parentes i historien. Inte ens när idealet var som starkast var det allmängiltigt. När den privilegierade kvinnan frigjordes från lönearbetet var det andra kvinnor som tog över det tunga arbetet.
Genom större delen av mänsklighetens historia har kvinnor dessutom bidragit direkt till familjens försörjning. I jägar- och samlarsamhällen stod det som samlades av både män och kvinnor ofta för en större del av födan. Skillnaden var att kvinnor samtidigt bar huvudansvaret för barnen. Den ”obetalda” omsorgen har alltid funnits där – parallellt med arbetet.
Kielos visar hur vår moderna ekonomi fortfarande är byggd kring en manlig norm. Han som alltid kan arbeta, alltid kan konkurrera, alltid kan vara produktiv. Problemet är att ingen människa lever så. Barn ska hämtas. Föräldrar vårdas. Hem ska fungera.
Omsorgen måste utföras.
Historiskt har kvinnor gjort den gratis eller till låg lön.
När tradwife- och soft girl-trenderna nu sprids framställs reträtten från arbetsmarknaden som ett fritt val. Men för undersköterskan, butiksbiträdet eller den ensamstående mamman är det inget alternativ. För dem kan varje ofrivillig deltid eller sjukvecka vara skillnaden mellan att klara av att betala hyran eller inte.
Tradwife-estetiken är därför ingen systemkritik. Det är mest en vacker överklassdröm, lika verklig som ”Askungen”.
Den som saknar ekonomiskt kapital eller är född i ”fel familj” kan inte luta sig tillbaka i sidenmorgonrock. För majoriteten av kvinnor är ekonomiskt beroende av en partner inte romantik, utan ett stort risktagande.
På söndag är det internationella kvinnodagen. Många kommer att tala om hur långt Sverige har kommit i jämställdhetsarbetet. Och visst har stora segrar vunnits.
Men så länge arbetslivet är organiserat som om ingen behövde hämta på förskolan, så länge kvinnor tar den största smällen i sjukskrivningsstatistiken och så länge lösningen på stressen presenteras som individuell reträtt i stället för politisk förändring, är vi inte framme.
Längtan efter ett annat liv är begriplig.
Men tyvärr är förändring bara möjligt med politiska reformer, inte med Instagrams förtrollande filter.